Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

I solen, i värmen och precis då kunde jag inte läsa vidare

Vindstilla och blå himmel, det var så det såg ut när vi släpade oss till frukosten vid halv nio-tiden på morgonen. Jag hade drömt om Gears of War II – Tobbe och jag löser uppdrag ihop – under natten och det var monster, vrål, och domedagsprofetior och bara Tobbe och jag kunde rädda världen och vi var på god väg, men stängde av och gick och la oss, men i huvudet spelade vi vidare.

Det fina med träningsläger är att det finns små hålrum i vardagen, hålrum som vi inte, som hemma, fyller med husliga sysslor och därför tar vi chansen att vila, läsa eller bara i största allmänhet softa.

Som efter frukosten – då har vi en lucka på en och en halv timme, tid som bara ligger och väntar, helt anspråkslöst.

Det fina vädret gjorde att vi samlades på taket till huset vi bor i och vi drog med oss kuddar och madrasser och njöt av att bara vara i solen och värmen och Wastå meddelade att han nu hade läst ut lägrets första bok och att han nog skulle få slut på böcker innan vi åkte hem och undrade därför om han kanske fick långa någon av mig och det fick han, sa jag.

Jag har själv läst ut Haruki Marakamis Norwegian Wood, den var bra, nu är det Salingers Räddaren i nöden och än så länge är den sisådär. Jag parallelläser The Dirt och den är onekligen sedelärande. I hur egoistisk människan kan vara, hur otroligt destruktiva droger kan vara, men också att det går att bättra sig och medan jag läste i boken och Tobbe läste Offside och skrattade högt åt att Glenn Hysén inte klarade av pensla bröden med ägg, han begrep inte att han var tvungen att ta bort skalet, medan Tobbe läste det här och jag läste The Dirt började tårarna trilla på mig, det stockade sig i halsen och jag fick sluta läsa. Det gick inte. Det gick fan inte att läsa om hur sångaren Vince Neil förlorade sin fyraåriga dotter Skylar i cancer. Hur snabbt allt vände. Ena veckan en sprudlande liten tjej som tillbringade helgen hos sin pappa och njöt av att leka på stranden, nästa vecka full av cancer och med en rädsla i blicken, en blick som sökte sig till mamma och pappa, vad är det som händer, men de hade inga bra svar och den känslan, att inte kunna svara sitt barn, sin dotter, att inte kunna trösta henne, göra så att hon blir glad igen, den känslan är monumental och Vince Neil dövar den med sprit, sprit och ännu mer sprit och mina tårar rinner, jag tvingar mig att läsa vidare:

”När hennes puls började sjunka öppnade hon ögonen med en glimt av rädsla och sökte i sin mammas blick ett svar eller en förklaring. ´Var inte rädd, hjärtat´, tröstade Sharise henne och tryckte hennes hand. ´Sov nu. Det är ingen fara.´ Och Skylar somnade. Under tiden satt jag i bilen på Pacific Coast Highway och plötsligt hoppade hjärtat till i bröstkorgen på mig. Men jag hade så bråttom att ta mig till Skylar att jag ignorerade det och inte tänkte på det. Men efteråt insåg jag att när den kvinna jag älskade mest i hela världen försvann så visste mitt hjärta det och ville, för ett ögonblick, gå dit hon gick och följa med henne.”

Att läsa något sådant skulle nog alltid få mina ögon att tåras, men att göra det här, i La Manga, på träningsläger, utan sina barn, förstärker allt det där, det upphöjs hundrafalt, saknaden och längtan efter dem, efter Tuva, blir väldig, enorm och Tobbe börjar nästan gråta när han pratar med Filippa i telefon och tvååringen stolt berättar att hon bajsat på dagis. Och när han kikar på småtjejernas film Björnbröder på datorn grumlas ögonen igen.

Vi saknar dem. Småtjejerna.