Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svårt att hinna fika

Det har planerats i dagar. Förslag har stötts och blötts, diskuterats, disputerats, idisslats, förklarats, utvecklats och argument har vänts åt ena hållet och också åt andra hållet. Så plötsligt var alla överens, vi reste oss upp och applåderade varandra, omfamnade varandra, grät mot varandras axlar, kindpussades och ristade ner det beslutade i sten. Och förseglade stenen bakom bankvalvstjocka väggar, vars öppning vi murade igen.

Likt förbannat blev det skit av allt!

Trots överenskommelsen, trots det gemensamma beslutet gick det i krass.

Trots att vi gjorde ALLT för att minimera riskerna.

Jag ringde till och med Tobbe på förmiddagen, ”fika sen då?”, jo, det var klart, ”vi siktar på 14.45”, vid 14 messade jag, ”allt klart?” – jag vet ju hur det kan bli, han vågar inte plantera och förankra idén hos Sabine, han hoppas att det ur intet ska uppstå en lucka i vardagen, som gör att han kan sticka hemifrån en halvtimme tidigare än vanligt och slippa berätta att han ska fika, för om han tvingas berätta noteras det på skuldkontot och man vill inte ha för mycket på skuldkontot – han ringde upp vid 14.40, ”hämta mig om tio”, tio minuter senare stod jag utanför, han var inte klar, klockan hann bli 15 innan vi kom iväg (vi samlas för träning 15.30) och i bilen sa Tobbe att om Eklund var på Fredriksskans vid den här tiden skulle han tycka att han var sen. Och då satt Tobbe och jag i bilen, på väg in till stan, för att hitta en parkering, lägga i parkeringsavgift, beställa kaffe och kaka, fika, tillbaka till bilen, köra till Fredriksskans. ”Och jag skulle egentligen behöva åka runt Skatteverket och ytterligare några ställen” sa Tobbe och funderade på allvar om det verkligen var helt uteslutet. Kanske skulle vi hinna det också?

15.15 fick vi vårt kaffe, 15.24 hällde Tobbe över kaffet i en take away-mugg och vi lämnade stället – nöjda med att vi trots allt fick nio minuter på ett fik tillsammans.

På träningen spelade det tänkta A-laget mot övriga. Lasse frustade och stånkade i vanlig ordning och när han fick ut en fin spelvändning till Jimmie Augustsson stod han länge, länge och beundrade sin passning, jag fick ryta till, ”fyll på, fyll på!” och Lasse vaknade upp från sin betraktelse, lufsade iväg, men tycktes sedan inte kunna glömma sin passning och i slutet av träningen gick han och satte sig på en bänk vid sidan av planen, hos sina dryckespolare Widlund och Mat-Jerker, och likt Storken i Åshöjden satt han sedan där resten av träningen och småljög om just den där passningen. ”På läppen, den var rätt på läppen, jag skojar inte, den satt som en smäck” sa Lasse och Widlund och Mat-Jerker nickande gillande, ”fan, vad bra du är Sosse-Lasse, Nanne är en idiot om han inte tar med dig i startelvan, alla lag behöver en strateg som du, en playmaker” sa Widlund och Mat-Jerker tillade att Lasse ”nog hade brasiliansk blod i sina ådror, det är så mycket samba över dina rörelser, kamrat”.

På torsdag hoppas jag ni kommer till sockenstugan i Ljungbyholm. Då ska Fotbollsfrun och jag mötas i en debatt. Och det blir blodigt. Hon har huggit och slagit på mig i flera år, jag har inte gett igen, men på torsdag, då jäklar! Men hon är väl som sin idol, Linda Skugge. Som sågar alla och envar i sina texter, men som sedan inte vågar stå upp för det ansikte mot ansikte. Fotbollsfrun tar säkert med sin sin gänglige och långsparkande mittback till pojkvän som skydd. Vad han nu ska kunna erbjuda för skydd. Eller är hon så feg att hon tar med sig sin nyfödde son och så fort jag ska attackera kommer hon lyfta honom i luften och utropa, ”inte inför honom, tänk på att han är oförstörd, han tror allt gott om världen, led inte in honom i frestelser”.

Det vore synnerligen ett fegt tilltag.

Just likt Fotbollsfrun.