Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Stjärnhimmel

Dagen innan den stora matchen och vi tränade i den generösa och varma solen, Nanne ville ha fram glädjen och lät oss köra kvadraten i en kvart, men det ledde enbart till att Bagarn tjurade resten av träningen, han tyckte att han ideligen fick gå in i mitten efter tveksamma situationer, bland annat tyckte han att jag var feg vid ett tillfälle, jag borde insett att det var jag som missade, inte Bagarn, tyckte han, men jag erbjöd honom en kluns, han accepterade – och förlorade.

Vi hade svårt att formera laget, allt för många spelare saknades och Wastå tyckte att han skulle få gå in centralt ihop med mig på mitten och när jag efter träningen snackade med Tobinho, som var ledig från sitt rehabprogram och var på norra Öland och fiskade, om alla frågetecken i startelvan undrade han om det kanske var lönt för honom att komma ner, det fanns kanske plats för honom i laget.

Det var TV-team runt planen, Expressen hade skickat sin stjärnfotograf för att plåta vår offensiv och Sportbladets superbloggare/superkrönikör Simon Bank syntes också bland själarna på Fredriksskans och den sistnämnde såg laddad ut inför den förmodade utekvällen på Harrys. Det är där alla journaliststorheter hamnar när de är i Kalmar. Åtminstone Ekwall. Och Jihde, som varje gång jag träffat honom har hyllat Harrys – ”och så kunde man lira bowling där också!”.

Tuva och jag tog resten av dagen som den kom. Köttbullar på Ikea och just då ringde Radiosporten och jag gjorde en liveintervju stående på barnavdelningen och utan att vi egentligen köpte något fick jag pröjsa 800 spänn i kassan och när vi var hemma och hoppade upp på cykeln för att ta oss till affären och lördagsgodis undrade Tuva varför jag alltid har så tajta jeans. De var så tajta att fickorna gjorde ont mot hennes ben, påstod hon – fråga mig inte hur hon menade – och varför kunde jag inte ha mjukisbyxor, frågade hon och jag förklarade med hetta att mjukisbyxor, det är inget plagg jag gärna ikläder mig, i synnerhet inte om jag ska vara i någon form av civilisation, jag gillar smala, tajta jeans och när jag väl kom igång smällde jag av en hel utläggning för Tuva, jag berättade om vad jag hade läst i senaste numret av DV Man, att det var ett nytt mansideal på ingång, ett skäggigt sådant, ett med hår på bröstet, men på samma gång som det till det yttre skulle vara manligt skulle insidan vara mjuk och jag tänkte strida för min stil, det vill säga de där smala, tajta jeansen, kängor, mössor, luvjackor och skinnjackor, hela vägen skinnjackor och så ibland, för att bryta av, smala kostymer, men aldrig, aldrig stickade, mysiga plagg, inga koftor, inga hängiga jeans, inga färger att tala om, utan mörkt, grått, svart kanske vitt.

Sedan svängde vi in hos Förorts-Henke, de stor i begrepp att gå bort till grannen och jag tog mig för pannan, just fan, det är lördag, då socialiserar man om man är normal, då äter man middag, blir lullig på lådvin, poppar popcorn och småraggar på varandras fruar, ”men häng med?” tyckte Henke och jag slingrade mig, vi är inte klädda för Svennebanan-tillställningar, vi skulle ändå inte stanna, Tuva ska bada, Tuva ska städa sitt rum, Tuva ska lära sig skriva försökte jag, men Henrik var smart, riktade in sig på Tuva, ”visst vore det kul att leka lite med Ottilia hemma hos Magnus och Paula?” och Tuva höll på att nicka huvudet ur led och jag fick lufsa med, ”men jag ska bara ta en snabb koll på huset, vi stannar inte länge” och väl innanför dörren undrade värdinnan Paula om vi inte ville stanna och äta också, ”tack, men nej, tack, jag har ju match imorgon, Tuva och jag måste hem och äta näringsriktigt” sa jag och Paula tittade förnärmad på mig, ”och varför tror du inte att det är näringsriktig mat här?” och jag stammade fram något svar och när Paula avslöjade att det var hasselbackspotatis och mustig höstgryta och som dessert äppelpaj undrade jag om man kunde ändra sig. Det kunde man.

Så där satt Tuva och jag i Svennebanan-miljön. Och hade det ytterst trevligt.

Jag skulle nog vilja vara mer som dem. Så där löjligt trevliga. Sociala. Fyllda av mänsklig värme. Som får en att trivas bara man sätter foten innanför dörren. Det här sista kan kanske framstå som ironiskt, men är så långt från ironiskt som det bara går att komma.

Jag trivs inte i alla sammanhang. Men med människor som dessa, när jag kan vara den jag vill vara, är det oerhört trivsamt att vara.

Sedan cyklade Tuva och jag hem, Tuva blev till sig över stjärnhimmelen och jag tänkte på Marcel Proust och hans mantra om att man måste lära sig att se det guldaktiga i vardagstingen. Och en stjärnhimmel kan onekligen vara guldkantad.