Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I hate it

Roger Blomkvist från SVT antydde hur media ser på det när han frågade mig hur vi påverkades av den senaste tidens poängtapp. Jag svarade att cupfinalen inte ger så många poäng och han log och insåg nog sitt tankefel.

För det är så det låter. Att vi är inne i en svacka bara för att vi förlorade cupfinalen och när vi nu fick stryk av HIF på Olympia bekräftades den tesen.

Ja, ja, resonera så om ni vill. I min värld kan man förlora borta mot HIF utan att det anses vara en katastrof.

Men visst fan är det surt. I synnerhet då vi faktiskt skapar en hel del riktigt vassa chanser och precis innan deras mål nickar Lindberg, men bollen stoppas på mållinjen och på den efterföljande kontringen gör HIF 1-0. På ett misslyckat skott. Där både Lantz och jag täcker skytten.

Vi försöker pumpa in energi i gänget och får hjälp när deras vänsterback drar på sig sitt andra gula kort och blir utvisad. Då kan vi trycka på, men utan att skapa några konkreta chanser. Och när vi är på väg att skapa konkreta chanser går vi offside, trots att vi kan se hela försvarslinjen och borde kunna tajma det bättre.

Men på det stora hela var vi ängsliga och fega och bjöd på för stora ytor. Backlinjen föll för mycket, det blev hav bakom mittfältet och där kunde HIF operera och när vi väl vann bollen vann vi den djupt och hade mil upp till HIF:s mål. Kanske var det därför som vi inte fick med så mycket folk i offensiven? Nu handlade det uteslutande om Ingelstens löpningar och allt som oftast läste HIF dem bra och fångade upp honom. I det läget skulle vi behövt en nivå till, en löpning till, från någon annan, men den kom aldrig och vi körde huvudet i väggen.

Själv var jag furiöst arg flera gånger. Jag kommer inte riktigt ihåg varför, men jag tror det hade att göra med de onödig a offsidepositionerna eller om det var den stundom haraktiga attityden vi visade. Arg var jag i vilket fall som helst.

Och jag var inte nöjd när Henke Larsson kapade mig i knähöjd. Och inte blir varnad! När jag påtalade det för herr Strömbergsson, som jag för övrigt gillar eftersom han är en domare som kan hantera tjafs och gnabb på ett bra sätt, får jag veta att jag riskerar varning. Jag!! Som precis fått underkroppen bortsparkad.

Men det säger en hel del om klimatet just nu. Det anses vara värre att ha åsikter på domarnas beslut än att spela vårdslöst. Och när till och med Strömbergsson, som alltid tidigare haft glimten, är stressad och aggressiv undrar jag vad det är som händer.

Men det är givetvis inte Henke Larssons fel, han är smart och utnyttjar den där respekten som domarna har för honom. Jag skulle gjort detsamma om domarna respekterat mig. Nu är det ju det sista de gör, att respektera mig. Larsson var också smart när han kapade mig och blixtsnabbt var framme och undrade om jag behövde hjälp från sidan, jag kunde först inte svara och han skrek samma fråga igen, behövde jag hjälp men jag kunde bara stöna fram att han fick fråga igen om 20 sekunder, när smärtan lindrats en aning. Men genom att visa empati med min smärta fick han över domaren på sin sida och slapp varning. ”Du har för snabba fötter för mig” sa han sedan och jo, det kunde jag hålla med om, ”ibland i alla fall”.

Personligen kände jag mig pigg och stark. Precis som alla andra missbedömde jag någon situation eftersom bollen rullade i ljusets hastighet – kort, kort gräs och så bevattning på det – och skapade orytmik, men jag orkade jobba, ta löpningar, vinna boll. Kände ingenting av Feyenoordmatchen och cupfinalen.

Alltid något.