Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Lundh har sina fajter, jag och Tuva våra

Jag sitter i bara kalsongerna på balkongen (det kanske var för mycket information för den känslige läsaren), klockan är 23.00 och det är säkert 23 grader och vindstilla. Med andra ord en synnerligen behaglig kväll. Fast för en timme sedan var det värre. På väg hem från restaurangbesöket frågade jag Tuva, innan hon skulle hoppa in i taxin, om hon skulle sitta i mitt knä, ”nä” svarade hon och då sa Lovisa att hon gärna ville sitta i mitt knä. Vilket fick Tuva att tvärvända, ”men pappa, jag vill också sitta i ditt knä” och jag kände mig som en fotbollsdomare som på bråkdelen av en sekund tvingades ta ett beslut – Tuva hade fått sin chans, jag kunde inte ändra mig nu, Tuva måste lära sig ta konsekvenserna, men följde blev att hon gallskrek hela vägen hem till hotellet. Sedan följde en lång diskussion om att vara bra kompis – Tuva var inte helt igenom schyst mot Lovisa den här kvällen – och att det är viktigt att vara fin och allt det där, men en riktig prinsessa har framför allt ett gott hjärta och bryr sig om sina kompisar. Jag tror att det gick in, till slut. Och jag fick bedyra att jag älskade henne oavsett vad, att hon alltid var en prinsessa, om än inte just ikväll, och så somnade Tuva medan jag kliade henne på ryggen.

När vi, alltså Fredrik och jag och våra tre gemensamma barn, satt och åt den ytterst goda fisken på restaurangen vid vattnet och drack vårt vin ringde det på min mobil. Sportbladet undrade vad jag tyckte om Lagerbäcks utbrott på Olof Lundhs fråga efter gårdagens landskamp, men eftersom jag inte ens visste att det hade spelats fotboll, ännu mindre att Lagerbäck hade gått i taket kunde jag inte uttala mig. Men Fredrik, som alltså är barndomskompis till Lundh, ringde direkt till Lundh och fick höra vad som hänt och det måste jag säga, att döma av den givna informationen tillsammans med vad Sportbladet berättade, låter Lagerbäcks utbrott väldigt besynnerligt. Jag hävdar visserligen alla människors rätt till att reagera, men i vissa situationer och i vissa befattningar krävs det mer av en. Som exempelvis förbundskapten efter en träningslandskamp. Om inte annat leder utbrottet till vidare funderingar. Varför kom ett utbrott? Är frågan så känslig? Ibland är ett svar mer än ett svar och en reaktion mer än en reaktion. Äh, vad var det där sista, egentligen? Vinet, värmen och Tuvas och min fajt har nog gjort mig förvirrad.

Tennismatchen? AIK:aren, som heter Ola, hade bokat bana klockan 10, det var rätt hett då, si så där 33 grader, och det var till min fördel. Jag försökte hålla tempo mellan bollarna och efter en halvtimme svettades Ola ymnigt. Jag var visserligen plaskvåt, men det är mitt normala tillstånd vid fysisk aktivitet (hm, det där lät tvetydigt) och orkade mer än gnagaren (det brukar vi kalmariter göra, orka mer än gnagare). Våra racketar var som håvar och tillsammans med tämligen kraftig vind blev det diffusa bollbanor, men vi fick igång hyfsat lir, men vi räknade aldrig poäng. Jag fick dock en bra genomkörare- hade vi lirat om poäng hade han antagligen rätt enkelt manövrerat ut mig – och jag frågade Ola om han var medveten om att det kanske var han, en gnagare, som kunde vara den direkta orsaken till att jag kommer vara i topptrim i höst och ordna SM-guldet till Kalmar FF. Han tyckte det inte gjorde så mycket, även om han senare, vid lunchen, förklarade att vi skulle hålla utkik i backspegeln för AIK låg där bakom och hade fått upp farten. Vad nu en traktor kan få upp för farter.

Eftermiddagen tillbringade vi på stranden, Ola klådde Fredrik och undertecknad rejält i Yatzy, han hade säkert dubbelt så många poäng som jag och efter bad i det salta vattnet och lek i den heta solen somnade småtjejerna på varsin handduk, totalt utslagna. Papporna fick andas ut en stund och Nisse grävde sig i princip ner till andra sidan jorden, vi såg bara en grusig vit rumpa sticka upp ur hålet som bara blev större och större.

Nu är jag sliten. Det tar på krafterna att inte göra någonting.