Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

Havet låter igen

Havet har återvänt. Igår, när jag satt lättklädd på balkongen med en snarkande Tuva i sängen, var havet tyst. För första gången sedan vi kom till Kreta. Nu, när Tuva återigen snarkar, ackompanjeras hennes läten av havet och det är en vacker avslutning på vår semestervecka. För imorgon åker vi hem.

Med ett stänk av vemod, men samtidigt med ett lätt sinne. Det finns fina saker att komma hem till också. Och vi har fått vad vi eftersträvade här på Kreta. Förutom ryktena om det homosexuella paret – det har gått så långt här på Sunwing att andra män inte vet hur de ska tyda min trevlighet, ”stöter den där fotbollsspelaren på mig?”, men det gör jag ju inte, jag har ju hittat min karl i bankmannen från Luxemburg. Vi får se hur han löser det här med sin fru och nyfödda son på hemmaplan.

Det har varit makalöst väder! Inte ens en antydan till moln, inte ens dis, bara sol, sol, sol och varmt, varmt, varmt, men inte groteskt varmt och de som varnade mig för den eventuella kvällskylan varnade mig förgäves. Så det ligger ett gäng oanvända koftor och strumpbyxor i resväskan.

Vi tillbringade dagen på samma sätt som de tidigare dagarna, men det var kanske så att vi njöt lite, lite mer av omständigheterna. Vi visste ju att det är hemfärd imorgon. Sen och lång frukost, sedan bad vid poolområdet och efter lunch ner till stranden, den lilla, men ytterst trevliga och gemytliga stranden, med underbar sand och lika underbart klart vatten. Jag tog Nisses badring och knatade ut en bit, la mig tillrätta och lät sedan de små vågorna gunga mig till ro, jag låg där och sög åt mig av solstrålarna, av svalkan från vattnet, av vetskapen att Tuva var mitt emellan glassätande, ytterligare glassätande och lek i vattenbrynet med kompisarna och därmed lycklig och på det sättet lät vi timmarna gå. Inga måsten, ingenting vi var tvungna att göra utan Fredrik, barnen, jag, AIK:aren med familj och snart också DIF:aren med söner snackade, vilade, läste, spelade spel (jag vann det mesta – inte så konstigt mot en luxemburgare, en DIF:are och en gnagare, vem hade inte vunnit då?), njöt och även om det snackades väldigt mycket fotboll, taktik, psykologi kom vi även in på andra ämnen, som maffia eller hur ryssarna fixade sina fyllor när Jeltsin ströp spritflödet – skokräm på några brödlimpor, låt stå över natten, skrapa av på morgonen och avnjut – och när vi väl plockade ihop våra pinaler vid 18.30-tiden var vi överens om det hade varit en suverän dag.

Jag kommer sakna en hel del, men kanske mest av allt nätterna. När vi kom in genom dörren till vårt hotellrum första dagen såg Tuva direkt att det stod två enkelsängarna i rummet. Varför, undrade hon, ”vet de inte att vi älskar varandra så mycket att vi måste sova bredvid varandra” frågade Tuva och jag sa att de kanske inte visste det. Så jag sköt ihop sängarna, Tuva blev nöjd och nu har vi sovit bättre än någonsin. Utmattade efter dagar av sol, bad, rörelse, nya intryck och när vi har lagt oss – Tuva först och jag någon timme senare – har det varit nöjt möra i köttet, i huden och i själen, med stramande hud, jag kanske också med svedda axlar och även lite på ryggen, doften av after sun-lotion, som fått mig att tänka på mina barndomsvistelser på Kanarieöarna och när jag krupit ner bredvid Tuva har det inte varit så mycket krypa ner över huvud taget för hon har i värmen sparkat av sig täcket, jag har lagt mig bredvid henne, också jag utan täcke, lyssnat på havet och jag har tänkt på nästa dag, på känslan av att stiga upp och bara behöva se till att vi smörjer in oss med lämplig solskyddsfaktor och att boken och badkläderna packas ner i väskan och sedan vandra med hennes lilla hand i min och de tusen frågorna om allt och ingenting, bara vandra i värmen.

Men det kan vi göra i Sverige också. Så värme, kom. Till Sverige.