Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Henrik Rydström

En djurgårdare var imponerad

Det är en ljuvlig procedur. Vi vaknar, Tuva skuttar upp ur sängen, drar bort draperiet vid balkongdörren och utanför är det strålande sol. Jag segar mig upp, drar igång tröskverket, det vill säga kroppen, genom armhävningar, situps och annat smått och gott, vi borstar tänderna, packar väskan och sedan går vi ut från hotellet, ner mot stranden och upp till huvudbyggnaden där det serveras frukost. Det är harmoni, det är ljuv musik och idag kom det fram en kille, som visade sig vara djurgårdare, och ville snacka fotboll och han slog följe hela vägen och vi hann gå igenom en hel del. Han var mäkta imponerad av Kalmar FF. Påstod han.

Fredrik, Nisse och Lovisa dök upp på terrassen, jag sålde in idén att han skulle passa barnen medan jag sprang en runda och han köpte den direkt. Så när frukosten var nermald i buken gav jag mig ut – först på het trottoar, temperaturen var 27 grader, sedan på stranden, vidare på strandpromenaden, förbi små syltor, små restauranger och förbi hamnen och om jag inte visste bättre hade jag trott att det var en kuliss, att det skulle spelas in en svensk film förlagd i grekisk miljö för det var som om miljön var ditmålad, så jäkla pittoresk var den och jag sprang mig svettig och den sista biten ökade jag farten, jag sprang trots allt bland solande människor och kanske bev någon imponerad, och tillbaka vid poolområdet, det kokande poolområdet, låg Fredrik och läste, Nisse sprutade vatten på väl valda mammor och döttrarna klättrade i en ställning en bit bort.

Efter lunchen gick vi ner till stranden, Nisse föll ihop gråtande när han brände sina små fötter i den heta sanden och när vi väl låg där, på varsin handduk i sanden, med solen ovanför, på en blå himmel, med barnen lekandes i vattnet, med en lätt, lätt, bris, en svalkande bris, när vi låg där med allt det här undrade vi varför vi lyssnat på tre-, fyra-, och femåringar och deras fäbless för pooler, vi borde dragit med dem till stranden tidigare. Det är något med solen, med värmen, det är något med det som lindrar, som läker, det har människan vetat i alla tider, men det blir så påtagligt när man känner effekten, när man känner hur solen, värmen läker och lindrar och att bara vara, finnas till, om klyschorna ursäktas, blir fullt tillräckligt och att se Tuva, denna väna varelse, få nya kompisar, att se henne bada i timtal, att se henne vara i en tillvaro där alla dagar är lördag, där hon inte behöver slita på sig en overall, mössa och vantar, där hon endast behöver välja en klänning – åh, tänk om hon resten av livet bara behövde använda klänning – att se henne så glad och lycklig över all det här är fantastiskt och det är klart att hon här och där bryter ihop, börjar gråta, men det går över, värmen, solen, får henne att snabbt glömma.

På kvällen gick vi längs stranden, in till den lilla byn, hittade en halvskabbig sak – restaurang, alltså, inget annat – och slog oss ner på uteserveringen, tio meter från havet, beställde in mat, vin och blev sittandes i några timmar. Inte för att maten var så fantastisk, utan för att atmosfären var det. Fantastisk.