Radiobloggen

Djävulens melodier

Anländer Stockholm i sedvanligt skitväder och tidigt beckmörker. Färden dock räddad av Linda Skugges ”40 – Constant reader”. Fast nu önskar jag att jag själv inte var en konstant jävla läsare. De tre 20plus-drasuter jag nu delar lägenhet med har storstädat, något som tyvärr även har innefattat mitt arbetsrum.

Den lilla garderob som ännu är min är blockerad av bokhögar (mina Birkenstock är därinne, kan inte leva utan dem, dumma skitungar!). Från flera årgångar av Lyrikvännen (hurra för dagens återremiss beträffande tidskriftsstödet!) som jag inte nänns slänga till ovärderliga litt.vet-publikationer som jag heller inte vill vara utan. Men var ska de bo egentligen? Böckerna alltså, pojkarna ska väl klara sig.

Mest rörande bland böckerna är ”Hamlet i klasskampen”, Nils Schwartz enligt egen utsago dötrista avhandling om Eyvind Johnson. Dötrist är dock inte dedikationen, skriven med Nisses smått kamerala piktur:

Till Nina / Grau, teurer Freund, ist alle Theorie / und grûn des / Lebens goldner Baum / Nisse

Det är väl Goethe som talar i ”Faust”, eller rättare sagt Mefistoteles. Djävulen har ju alltid haft de bästa melodierna. Och Nisse är bäst vad fan han än skriver.