Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tankar på Nalle Knutsson från ett kafé som ger kurser i surdegsbakning

Det är en fin dag därute, full av ljus och tunnklädda människor med lila kassar från Systembolaget i händerna. Själv sitter jag och ser på allt bakom en fönsterruta på ett kafé som ger kurser i surdegsbakning. Jag känner mig som en akvariefisk medan jag betraktar livet på andra sidan glaset. Härinne lyssnar vi på kommersiell radio och just nu spelas Darins ”Astrologen”. En byggarbetare har just frågat kassabiträdet ”vad man får böta för den där” och pekat på en kanelbulle. Inget fel det. Och inget fel på ”Astrologen” förresten. 

Jag var för övrigt med när de där låtarna kom till på Gotland, förra sommaren. Tillsammans med en Expressen-fotograf och ett Aftonbladet-team stod vi och sköt med teleobjektiv bakom en stenmur. Vi fick inte träffa deltagarna. Olle Ljungström satt nämligen och tjurade därinne, han vägrade prata med press. Helst ville han väl rada upp oss mot den där muren och skjuta av oss en och en. Eller om det var Magnus Uggla som var förbannad? Jag minns inte. Någon av dem var i alla fall på ett jävla humör och ville inte veta av varken oss.

Istället kröp vi, bokstavligt talat, runt i vegetationen bakom huset för att få till den perfekta bilden. Det fick vi aldrig. Trots att fotografen  tvingade mig att släpa en kameraväska över ett vattendrag medan myggorna bara högg och högg i min tunna pojkhud. Jag var alldeles rödprickig efteråt. För att stå ut med skiten låtsades jag att året var 1944 och jag en fransk krypskytt på uppdrag. ”Så mycket bättre”-gänget en grupp ondskefulla nazistpampar på möte vilka skulle nedkämpas för att säkra freden i Europa. Lagom till kvällen tröttnade vi. Åkte till ett hotell och åt lammfioler och tittade på fotbolls-EM.

På väg i taxin från Arlanda, dagen efter, ringde en chef och berättade att Nalle Knutsson vikt in hovarna. Eftersom jag varit den siste att intervjua honom, bara ett halvår tidigare eller så, blev jag ombedd att skriva krönikan om hans liv. Det var en stor ära, det tyckte jag verkligen. Och det anser jag fortfarande att det var.