Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Balladen om Benny

Det var i början av januari förra året. Is och snö på centralen i Göteborg och jag småsprang till en taxi.

– Vart ska du?

– Gunnilsehallen.

Jag minns att chauffören frågade vad jag skulle göra där, däremot inte vad jag svarade. Det ärligaste hade varit att säga: ”Det är en plats där icke önskvärda fotbollsspelare ska träna tillsammans i några dagar” men förmodligen sa jag bara att jag skulle dit och kolla en sväng.

Alla fotbollsspelare vet hur det är att ligga på läger. Oftast är det förknippat med något roligt, en spännande turnering, kanske en resa till ett varmare land. Men spelarna som fanns i Gunnilsehallen hade lätt att hålla sig för skratt. De var arbetslösa, hela bunten.

Lägret ordnades av spelarföreningen vars generalsekreterare Magnus Erlingmark var tidigt på plats. Tanken var att klubbsökande spelare skulle träna tillsammans i några dagar och sedan delta i en cup, för att på så sätt kunna visa upp sig för scouter och klubbrepresentanter. Alla drömde de om samma sak: ett kontrakt. En anställning. Ett jobb.

Spelarna kom från hela Sverige. De flesta var unga, kanske i 20-årsåldern. De bodde på ett vandrarhem en bit bort från Gunnilsehallen. Kvaliteten var varierande. Vissa spelare hade meriter från Superettan, några få från allsvenskan, majoriteten av dem hade tidigare spelat i ettan eller tvåan.

Jag kände inte igen särskilt många av dem. Men ett ansikte var tydligt välbekant. Det tillhörde en 29-åring från Enskede och bara åldern gjorde att han stack ut i gänget.

– Tjena, Benny, sa jag.

– Tjena, tjena, sa Benny Lekström.

Jag såg Hammarby spela ganska ofta under tiden Benny vaktade målet där. Sedan hade han fortsatt till Brommapojkarna där han gjorde rätt många matcher, även om han med tiden främst blev back up till Kristoffer Nordfeldt. BP hade ramlat ur allsvenskan några månader tidigare och Benny fick inte vara kvar. Han var lite sur över det, framför allt för att han fick beskedet så pass sent.

– De kunde ha skött det mycket bättre, sa Benny. Nu börjar klubbarna redan spika sina trupper och ja… jag är på det här lägret.

Det märktes tydligt på Benny att han inte ville vara i Gunnilsehallen. De yngre klubblösa spelarna var mer bekymmersfria, men Benny hade nyss fått sista lönen från BP. Dessutom var han nybliven pappa.

– Klart att man är lite orolig, sa Benny. Man måste ju försörja sig. Jag kan bara hoppas på att hitta en klubb snart.

Även om han inte trivdes med situationen var Benny fast besluten att ge allt under lägret. Han skulle vara seriös. Gilla läget.

– Det är liksom det enda jag kan göra nu.

Träningarna under lägret leddes av Hans Gren, som tidigare fått kicken från MFF. Han hade ett brokigt gäng framför sig. Somliga höll en betydligt högre nivå än andra och hela grejen var lite märklig eftersom alla ville briljera individuellt. Allt för att bli upptäckta, utvalda.

Det var kyligt i hallen. Grynigt ljus. Jag stod på en minimal läktare och såg på medan Benny Lekström motade bollar i målet. Några dagar senare skulle Hans Gren ta ut en trupp och resa till Norge för att spela en liten cup mot lag från Norge, Irland och Finland – också dessa bestående av spelare som saknade kontrakt.

Efter den första träningen samlades spelarna i en sal. Magnus Erlingmark stod längst fram, som en magister, och sa:

– Okej, killar. Jag tänkte att vi ska lära känna varandra lite. Så jag tänkte att ni går ihop två och två och intervjuar varandra. Sedan berättar ni för övriga klassen, eller laget, om personen ni just har intervjuat. Okej?

Spelarna som inte kände varandra tittade sig omkring lite osäkert. Men så småningom hittade de i alla fall var sin partner. Benny hamnade med en ung kille, jag minns inte var han kom ifrån, kan ha varit Jönköping. Killen fnissade lite förläget och frågade:

– Vad heter du och hur gammal är du och så?

– Benny Lekström. 29 år.

– Benny Lekström, upprepade killen. Var har du, vahettere… spelat tidigare och så?

– Först spelade jag i Enskede IK. 2005 kom jag till Hammarby i allsvenskan och där var jag till 2008 då jag gick till Brommapojkarna. Spelade i allsvenskan med BP men fick inte vara kvar efter att vi åkte ur i höstas. Så nu är jag här.

– Jaha, sa killen.

 

Några dagar senare åkte Benny till Norge och spelade träningsturneringen. Det fanns en hel del utsända klubbrepresentanter och scouter i publiken, men det tillfälliga svensklaget lyckades inte vinna någon match. På vägen hem till Sverige läste Benny en artikel från sajten Fotbollssverige.se med rubriken ”Fiasko för de kontraktslösa svenskarna”.

Han skummade igenom artikeln som inleddes med orden: ”I dag arrangerades FIFPro Winter Tournament, turneringen för kontraktslösa spelare i Sverige, Norge, Finland och Irland. Svenskarna gick tyvärr poäng- och mållösa ur turneringen och lär därför inte ha imponerat så mycket på alla scouter som befann sig i Oslo under dagen.”

När Benny ringde till mig efteråt var han lite irriterad över artikeln. Själv var han ganska nöjd med sin insats, det hade gått bra för honom trots att laget inte vann. Däremot hade han ingen aning om vad som väntade nu.

– Jag kommer ett hålla i gång på egen hand och träna varje dag. Jag ger inte upp. Men det börjar brinna i knutarna nu. Det kan jag säga.

Nästa gång vi hördes hade det gått en dryg månad till. Ingenting hade hänt, förutom att Benny började bli desperat. Ingen klubb hade visat intresse. Benny fortsatte att träna på men saknade inkomst.

– Snart måste jag nog bestämma mig, sa han.

– För att ge upp? frågade jag.

– Ja, sa Benny. Jag vill inte det, men jag kan inte hålla på så här utan lön hur länge som helst. Vi har ju en liten dotter nu också.

– Vad kan du göra i stället?

– Jag vet inte. Jag var ju snickare förut. Och jag känner lite folk… vi får se.

Benny bestämde sig för att ge fotbollen en chans till. Grejen var att han kände att han fortfarande hade mycket att ge. Trots att han nu hade fyllt 30 kände han sig inte gammal. Han slog igenom sent och hade många goda målvaktsår kvar. Tyckte han.

Men det var det här med att hitta en klubb.

– Bara jag fick ett litet hugg, sa Benny. Jag kan tänka mig i stort vad som helst.

– Vi kan väl höras om en månad, ta en fika och se vad som har hänt, föreslog jag.

– Det låter bra, sa Benny.

 

Men jag hörde aldrig av mig. Saker kom emellan, tiden gick och jag gjorde andra jobb. Då och då fick jag dåligt samvete över att jag aldrig ringde till Benny. Kanske spelade det in att jag visste att ingen av mina chefer skulle tända på ett reportage om en arbetslös målvakt som till slut tvingas lägga av och försöka återvända till snickeriet. Om det fanns jobb där, vill säga.

Dessutom kände jag mig inte som en journalist när jag pratade med Benny. Jag gillade honom verkligen. Hans lågmälda sätt tilltalade mig och hans kamp för ett jobb var drabbande. Med åren har jag träffat mängder av bortskämda spelare som fikar sig igenom dagarna och ändå gnäller över tillvaron. Benny var något helt annat. Som vilken kämpande arbetslös pappa som helst, bara det att han råkade vara fotbollsspelare.

Var det någon som förtjänade en klubb var det Benny Lekström. Jag kände för honom på ett rent personligt plan. Höll på honom. Men trodde ärligt talat inte att det skulle bli några mer fotbollsmatcher på hög nivå för killen från Enskede.

 

Vinter blev vår. Vår blev sommar och en dag i september, när jag var i Rotterdam för att se en landskamp mellan Holland och Moldavien, ringde plötsligt Benny Lekström. Från ett norskt nummer.

Jag inledde med att be om ursäkt för att jag inte hörde av mig som jag lovat. Benny sa att det inte gjorde något. Han var på gott humör. Anledningen hette FK Mjölner.

– En klubb i norska tredjeligan, sa Benny. Jag spelar där nu.

Norska tredjeligan? Det lät inte särskilt imponerande. Men Benny berättade att lönen ”höll god Superettaklass” och att han trivdes i norra Norge. Dessutom hade han gjort bra ifrån sig. Så bra att större klubbar i Norge hade börjat visa intresse för den svenska målvakten.

– Jag kanske ska få provträna med Tromsö, berättade Benny.

Så blev det. Tromsö slogs i toppen av högstaligan och när Benny kom dit kände han sig i form. Fast besluten att ta chansen. Provträningen gick också bra och när Benny var färdig med den hördes vi igen.

– De ska ta beslut om kontrakt inom några dagar, sa Benny.

Han var optimistisk, hade fått positiva vibbar från Tromsö. Nu var det bara att vänta.

– Du har redan kommit en bra bit ifrån Gunnilsehallen, sa jag.

– Jag vet. Men jag hoppas att det bästa fortfarande ligger framför mig. Jag vill verkligen till Tromsö. Jag vet att jag är en bra målvakt. Jag vill visa det.

Beskedet kom ett par dagar senare. Jag var i Kungliga tennishallen och tittade på en ganska trist match i Stockholm Open när Benny ringde. Jag smög bort från läktaren och tryckte på svararknappen.

– Nu är jag klar, sa Benny.

– Tromsö?

– Yes.

Jag märkte hur jag log och knöt högernäven. Sedan frågade jag Benny vad Tromsö hade sagt.

– De är imponerade av mig, annars hade jag ju inte fått kontraktet. Men jag vet också att jag måste jobba hårt. Marcus Sahlman är förstamålvakt just nu. Men målet är förstås att få spela.

 

Ganska exakt ett år efter hans dagar med de kontraktslösa spelarna Gunnilsehallen åkte Benny på ett nytt läger. Den här gången spanska till La Manga, som betald spelare för Tromsö.

I årets första match skulle Tromsö möta Anzji Machatjkala, det penningstarka ryska lag där bland andra Samuel Eto’o och Roberto Carlos spelar.

Samuel Eto’o blev mållös i matchen, nollad av Tromsös nye målvakt: Benny Lekström.

Några dagar senare sickade Benny mig ett textmeddelande där han berättade om matchen. Jag skrev ett sms tillbaka: ”Så i januari 2011 motade du skott från dåliga 18-åringar i en svinkall hall i Gunnilse. Ett år senare möter du Eto’o.”

Benny svarade: ”Livet e bra häftigt ibland” och la till en smiley.

Själv surfade jag in på Tromsös hemsida för att titta vilket datum deras hemmapremiär äger rum.