Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dags för mig att be om ursäkt

* Lite vemodigt att göra sista podden med Leif Boork i går.
Det blev 33 poddar för oss tillsammans och det har varit en häftig resa.
Bara att få sitta och snacka hockey och att i lugn och ro få prata till punkt, det finns det inte utrymme till i så många sammanhang i vår snabba värld. Dessutom har vi fått till ett bra samarbete, där ingen tvekat att ”sätta den andre på plats” när vi ansett det varit befogat. Jag tror vi varit som mest spännande att lyssna på när vi inte varit helt överens.
Och det är vi inte i sista avsnittet heller.
Missa inte.
Jag kommer sakna podden med Boork och jag kommer sakna Boork som lagkompis på Expressen. Även om jag är tacksam över att vi har blivit goda vänner.
Sen tycker jag att både han och Svenska hockeyförbundet gjort rätt som hittat varandra i den nya samarbetet där Bork blir förbundskapten för Damkronorna.
Jag ser fram emot att följa det lagets äventyr framöver.
* På tal om: ”missa inte”.
Själv har jag något jag absolut inte får missa när jag anländer till USA nästa vecka.
Det är att be Anton Strålman om ursäkt.
Inte för att jag sågade honom i unga år, då han som NHL-rookie gnällde över hur han blev behandlad i Toronto på ett sätt som rookies i NHL inte får göra, jag skrev att Strålman borde hålla käften och spela hockey.
Rookies måste knipa igen och göras som de blir tillsagda även om tränaren inte är riktigt klok.
Är man bra nog så får man den istid och det förtroende man förtjänar.
Och det är med hårt jobb och bra spel man vinner sin tränare och sina lagkompisars förtroende.
Inte med gnäll.
Då hade jag rätt i mina hårda ord om Strålman och jag och Anton pratade om det när han kom hem från NHL och var med i VM i Bern.
Vad har jag gjort för fel då?
Efter det där har jag inte fattat hur bra backen från Tibro har blivit och mer eller mindre sprungit förbi honom när jag vid åtskilliga tillfällen varit i New York.
Jag har skrivit massor av texter om Henrik Lundqvist, förstås.
Det har blivit några texter, och ett riktigt stort jobb, om Carl Hagelin.
Strålman har fått ett artigt handslag och ”hej, hur är läget”
Förlåt, Anton.
Du förtjänar mer än så.
27-åringen är en av de viktigaste spelarna i världens bästa (eller näst bästa) klubblag i ishockey.
Han är väldigt allround, som kan vara så farlig i offensiven och effektiv i defensiven på ett sätt som gör honom till en nästan komplett stjärnback.
Han är inte de stora ordens man – han gör inte det mest flashiga eller delar ut de värsta tacklingarna.
Men han är där. Varje kväll.
Han stoppar motståndarnas bästa spelare och han sätter fart på Rangers snabba anfallsspel med precisa passningar.
Enda invändningen är att han kanske borde våga kliva fram offensivt mer och utnyttja sitt fina skott bättre,
Men han vet sin roll i laget. Han gör det han ska. Han gör det utomordentligt bra.
Och han gnäller aldrig!
Inte bara jag borde be Strålman om ursäkt, Pär Mårts borde nog också göra det, även om det blir med efterklokhetens kranka blekhet.
För titta på vad samtliga svenska hockeybackar presterat den här säsongen.
Det är ingen tvekan om att Anton Strålman borde ha varit med i OS-laget.
Jag ser fram emot att träffa Strålman i New York nästa vecka.
Och då ska han få krönikan, som han borde fått för länge sen.