Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
NYHETSBLOGGEN

”Speed, speed, speed” – men kallast vinner


– Speed, speed, speed.
Det är vad Amazons skapare Jeff Bezos präntar in i redaktionen på Washington Post. Så fort han betalade 250 miljoner dollar för den anrika tidningen – Watergate! – begärde IT-grundaren att uppladdningstiderna på varje artikel skulle klockas.
Varje del av sajten som onödigt fördröjde publiceringens väg till läsaren skulle bort. Det klassiska sidhuvudet med alla viktiga chefer visade sig sinka – och vips så försvann chefsnamnen bort.
När jag och Sofia Dahlström, chefredaktör för vår västsvenska edition GT, besökte Washington Post, grundad 1877, får vi höra hur snacken med Bezos gått och upptäcker att problemen och möjligheterna är ungefär samma som på Expressen grundad 1944. Båda tidningarna har avslöjanden i själen, men för varje Watergate eller Ebbe Carlsson-affär (utsett till tidernas scoop i Sverige), går det – ja hur många? – nyhetspushar varje dag i din mobil.
Just där försöker vi hitta rätt nivå på att hålla dig uppdaterad, men samtidigt bara med nyheter av riktigt stort intresse.
Och med vår nyhetsdesk pratar vi ”speed” varje dag, precis som Jeff Bezos gör med Washington Post.
När kärnvapenavtalet med Iran var klart, var vi först i världen med att pusha ut det, åtminstone bland mina dussintals appar i mobilen. När rymdsonden New Horizons passerade Pluto var Expressen först i universum, kändes det som.
Men när Stefan Löfven fördes akut till sjukhus var vi nio minuter efter Aftonbladet. Där kan man snacka en evighet i nyhetsflödet 2015. ”Vi ska kunna ha live-tv i studio 2 i gång efter tre minuter såna gånger”, skrev editionschef Karin Skogh i deskens ständigt pågående chatt på Imessage.
Där pratar vi också om att inte bli fartblinda. Svenska mediers självsanerande system med Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd, där jag själv går in på tredje året som representant för Tidningsutgivarna, har fungerat väl sedan 1968. Men just i detta nu publiceras och diskuteras så mycket innehåll som aldrig når dit innan alla redan tittar vidare mot nästa uppdatering.
Till och med för granskarna går det ibland för fort. När Jack Werner, som välförtjänt fick vara med och dela på Stora Journalistpriset för Metros ”Viralgranskaren” gjorde en relevant granskning av nyhetsbyrån CEN som fått falska uppgifter publicerade i bland annat Expressen – tog journalisten INTE in kommentarer från de han skrev om: ”Om jag frågat hade det tagit för lång tid”. Förutom att det är god sed att kontakta de man skriver om, hade artikeln naturligtvis fått fler infallsvinklar och faktauppgifter med mer tid.
Och när Åsa Romson i Almedalen tidigare i sommar placerade Auschwitz i södra Tyskland (istället för i Polen) och Expressen rapporterade om tabben skrev samme Werner snabbt på Twitter, när teorin en kort stund var att Romson försökt sig på humor: ”Det här är en sådan jävla skit, Expressen”.
Fattade vi inte att hon skämtat, liksom.
Men några minuter senare svängde rapporteringen igen när Romsons stab för Expressen avfärdade den teorin och tillstod att det var en felsägning av vice statsministern.
Vi kommer fortsätta prata ”speed”. Men det måste också bli rätt.
Vikten av is i magen visade exempelvis dåvarande redigeraren Lennart Nilsson, nu på sociala medier-redaktionen, som stoppade fejkbilden på ”döde Usama bin Ladin” som då hade hade hunnit publiceras i Sky News, CNN och svenska medier. .
En annan som lyckades kombinera fart med att inte slå ut var Björn Borg som vann fem raka Wimbledon på snabbt gräsunderlag trots att han var så kall att han fick smeknamnet ”The Iceman”. I en annan tid, visst, men värt att komma ihåg.