Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Världen växer i biosalongen

Första gång jag såg regnskog var på Borneo. Där såg jag också de oändliga oljepalmsplantagerna som ersatt en stor del av regnskogen. Och några försök att återplantera regnskog. Det går förstås inte. Regnskogens artrikedom är borta för alltid.

I Linda Västriks fantastiska dokumentär ”De dansande andarnas skog” är jag tillbaka i regnskogen, fast denna gång i norra Kongo Brazzaville. Här lever Aka-folket av vad naturen ger. Efter ett år på plats har den göteborgska filmaren fått ett sådant tillträde till deras vardagsliv att det känns som om jag vore där. Hennes sätt att aldrig kommentera eller förklara utan bara låta deras egna röster berätta känns först frustrerande – man vill ställa tusen följdfrågor – men sen helt självklar.

Så kompliceras bilden av Aka-folkets paradisiska tillvaro plötsligt av att någon nämner ”ägarna”. Ägarna? Jo det är en annan stam som ”äger” alla medlemmar i Aka-folket, kan utkräva procent av deras jaktbyte,  beordra dem att jobba för dem – och slå dem om de inte lyder. Slaveri, skulle man väl säga.

Men ett annat hot kommer också närmare. Skogsägarna med sina jättelika maskiner som närmar sig för att hugga ner regnskogen. Vad gör de Aka-folket när deras livsrum försvinner? Andra exempel på kontinenten förfärar. Alkoholism och prostitution är reella hot.

”De dansande andarnas skog” lär mig att världen är rik, att liv kan levas på en mängd olika sätt, men att hoten mot denna mångfald är enorma. Jag går ut ur biosalongen, glad och ledsen på samma gång.