Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Var finns kvinnorna?

Bläddrar i nya Axess magasin som kom med posten i dag. Här skriver Stephen om ekonomi, Tomas om Latinamerika, Lennart om politik, Anders om USA, Claes om Ryssland, Asle om sociologi, Henrik och David om litteratur, Eli om islamism, Roland om teater, Mats om medier, Ingvar om film, Lars om språk och Ivar om kultursociologi.

Fredrik har gjort en intervju, Jens Christian återupptäcker en författare, Theodore funderar över  den rationella människan och Johan över tecken i tiden. Och Björn Erik, Johan, Andreas, Mattias, Johan och Niklas recenserar var sin bok.

Inga tunga samhällsfrågor eller debattämnen för Lisbeth, Inger, Katarina och Tanja, de får skriva om konst och litteratur.

Jag kommer inte längre än till innehållsförteckningen innan tidningen går i papperskorgen och jag plockar upp nya Bang istället och börjar läsa konstnären och dramatikern Marianne Lindberg de Geers berättelse om sitt liv som aktivist utifrån  jobbet som biträde på ett mentalsjukhus i Göteborg i slutet av 60-talet.

Avdelningen jag arbetade på kallades av personalen för lagårn. Det berodde på att de manliga patienterna sköttes och betedde sig som boskap.”

En dag kom en engelsk forskare till sjukhuset och ville på försök införa träning av vardagliga aktiviteter som att tvätta och klä sig, bädda sängen, laga mat och diska. Kaos utbröt. Allt tog dubbelt så lång tid.

Vi gjorde uppror… Vi hotade med uppsägning om detta löjliga experiment inte genast upphörde!

Men ledningen vägrade lyssna och efter ett par veckor kom dråpslaget – patienterna som inte vistats ute på trettio, fyrtio år skulle tas med till ett gästgiveri och dricka kaffe! Panik! Men redan i bussen märktes något kusligt. Patienterna slutade bröla, tjuta och stöna. De satt tysta istället och njöt av landskapet som gled förbi.

Det civila samhället i form av en bussresa genom ett somrigt Sverige och ett gammeldags gästgiveri öppnade glömda dörrar i dessa människors medvetande… Skammen blev istället vår.”

Skriver Marianne Lindberg de Geer och jag tänker igen hur mycket jag gillar vad denna kvinna gör. Minns megafonen som hon gav till Poseidon häromåret så han fick stå där och ynkligt ropa ”Maaaammaaa!!!”. Den är bortplockad, men några andra av hennes verk visas i sommar på konstmuseerna i Göteborg och Borås. Bara som ett tips…