Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ingrid Norrman

Vem i hela världen kan man lita på?

Den som vill vara trovärdig bör inte fara med osanning. Därför är det allvarligt att, som vi skriver om på GT:s kultursida i dag, Björn Sandmark, chef för kulturförvaltningen i Göteborg, tre gånger fått ta tillbaka uttalanden om Röhsskachefen Ted Hesselboms affärer.
Det var kanske inte lätt för Björn Sandmark att veta att Ted Hesselbom ljög om att han betalt sina skulder till kronofogden.
Han litade på Röhsskachefens uppgifter.
Men hur kunde han hävda att Hesselbom inte själv attesterat fakturorna på skåpen han sålde till Röhsska?
Om någon utrett ärendet åt Sandmark hade väl den personen tittat på fakturorna och upptäckt Hesselbom signatur?
Och hur kunde Sandmark hävda att skåpaffären upptäckts vid internkontrollen när det hela i själva verket uppdagades genom ett anonymt brev?
”Fakturan är dock kontrollerad av den person som sköter bokföringen för den aktuella fonden och det var hon som anmälde saken till kulturförvaltningens ekonomikontor. Det var så det uppdagades”, skrev Sandmark i GT för en vecka sedan.
Inte sant.
Tillit är något som växer fram och har en person en gång börjat slira med sanningen är det svårt att åter få förtroende för den personen.
Sandmark har ett tufft jobb framför sig om han ska fortsätta som chef för kulturförvaltningen i Göteborg.