Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anders Nilsson

Sluta härma herrarna

Snacket om mindre bollar, lägre mål och spel i tajtare matchkläder skiter jag högaktningsfullt i. Det är nämligen så mycket mer akut att se över hur svensk damfotboll utvecklar, eller bromsar utvecklingen, av sina största talanger.

Det pratas ideligen om att damfotbollen inte vill eller ska jämföras med herrfotbollen, men trots det gör svensk damfotboll precis samma tabbar och misstag som herrditon redan har gjort.

Vill man hitta ett bra och tydligt exempel kan man titta på klubbar som Göteborg, Jitex, eller Kristianstad som istället för att satsa på och ge värdefull speltid till talangfulla ungdomslandslagsspelare värvar mediokra eller medelmåttiga utländska spelare i rena rama rädslan att åka ur Damallsvenskan.

Jag vill vara noga med att poängtera att det finns ett stort värde i att högklassiga spelare som Anja Mittag, Veronica Boquete, Christen Press och Ifeoma Dieke värvas till damallsvenska klubbar, för dessa höjer standarden på ligan.

Men, och det är ett jäkligt viktigt ”men”, spelare som Camille Levin (Göteborg), Rebecca Edwards (Kristianstad), Stephanie Labbe (Örebro), Christina Julien (Jitex), Katri Nokso Koivisto eller Malmös panikvärvning Alexandra Riley, för att nämna några, behövs inte i Damallsvenskan.

Jag syfta på medelmåttiga spelare som tar upp platser för svenska talanger, som med lite mer speltid, kan och i många fall helt säkert kommer att växa in i och prestera väl så bra som utlandsimporterna i Damallsvenskan.

Svensk herrfotboll har i många år ”misshandlat” sina talanger, vilket har fått till följd att unga framtidsspelare tidigt sökt sig utomlands – och dräneringen har lett fram till att såväl kvaliteten på som intresset för Allsvenskan har dalat.

Tragiskt nog så har svensk fotboll inte lärt av tidigare misstag och många damklubbar har därför slagit in på samma vilsna väg som ett stort antal klubbar i Allsvenskan och Superettan redan har valt.

Importen av medelmåttiga spelare påverkar inte bara utvecklingen av landets främsta talanger, den minskar också intresset för lagen och för Damallsvenkan. Det är faktiskt inte mer märkvärdigt än att damfotbollspubliken hellre ser lokala talanger spela än helt okända tjejer från Australien, Finland eller USA.

Det finns helt enkelt inga känslomässiga band till eller riktigt intresse för folk i Malmö att gå och se Alexandra Riley jämfört med hur fallet skulle vara om klubben hade valt att låta Skånetjejen Saga Fredriksson växa in i rollen som damallsvensk spelare.

Mitt tips till svensk damfotboll är att sluta att ta efter och härma herrfotbollens misstag, undvik att importera medelmåttor och våga satsa på unga svenska talanger – för det kommer att gynna klubbarna publikt och ekonomiskt. Därtill så kommer det att göra damlandslaget bättre på sikt.

Hur ska klubbarna då våga ta klivet från att värva utifrån och satsa på sina egen- eller lokalfostrade framtidslöften?

En väg kan vara att utöka antalet lag i Damallsvenskan, är kanske att sätta en maxgräns för hur många utländska spelare som lagen får använda sig av varje match. Kanske kan förbundet och/eller Elitföreningen Damfotboll (EFD), skapa ekonomiska incitament som gör att klubbarna tjänar på att spela sina egna talanger i Damallsvenskan.

Jag har ingen optimal lösning för hur damfotbollen ska komma till rätta med den problematik som finns, men jag vill verkligen att elitklubbarna, EFD och förbundet (gärna tillsammans) öppnar upp för en diskussion som mynnar ut i en konkret väg för att skapa bättre utvecklingsmiljöer för Sveriges framtida landslagsspelare.