Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anders Nilsson

Missnöjets frön börjar gro

Fyra omgångar in i Damallsvenskan har serien börjar sätta sig så smått. Flera av lagen har börjat hitta sitt spel och kanske också den del av tabellen där de till slut kommer att landa. Dessutom har missnöje börjat gro på sina håll.

Det är först när det brinner till som verkligheten visar sig och som tillgångar och brister gör sig gällande på riktigt allvar. En månad in i den damallsvenska säsongen står det redan klart att Stockholmslagen kommer att slåss med näbbar och klor för att fixa nya kontrakt, att Örebro har en tunn trupp och saknar skadade Sara Larsson något enormt och att både Tyresö och Malmö kommer att slåss i den absoluta toppen.

Inte lika klart, men ändå med viss tydlighet går det också att skönja att ett visst missnöje har börjat gro i ett par av landets bästa lag.

Kristianstad, som snackade om toppstrid och medaljplats inför säsongen, är det ena laget, Linköping, som gjorde klart med några riktigt stora värvningar under hösten och vintern, det andra.

I den skånska främlingslegionen har spelet som skulle ge toppstrid inte fungerat alls och laget sladdar i tabellen med bara fyra inspelade poäng på lika många matcher. I ett lag med många vinnarskallar och för högt ställda förväntningar är det därför inte särskilt konstigt att missnöje uppstått och vädrats – internt, men också externt.

”Man är farligt ute om det inte finns utrymme för att göra förändringar efter en sådan start som vi har haft, sa landslagsmålvakten Hedvig Lindahl bland annat till Kristianstadsbladet för en dryg vecka sedan.

Att Lindahl delar med sig av sitt missnöje, om än i affekt, till media är ett tydligt tecken på att allt inte är frid och fröjd i Skånelaget.

Missnöjet med säsongsstarten (sex poäng) har kanske inte ventilerats utåt lika tydligt från Linköpings spelare, men stjärnforwarden Manon Melis kommentar till Corren efter 0–0 mot nykomlingen AIK var ändå kristallklar:

”Vi har tappat alldeles för många poäng så här långt”.

I Linköping är antalet vinnarskallar ännu fler än i Kristianstad och de egna målsättningarna säkert också än högre ställda, vilket självklart visar sig på ett eller annat sätt när spelet går i baklås och segrarna uteblir.

Min erfarenhet är att oroshärdar har en förmåga att uppstå i grupper där det inte råder riktig harmoni, där spelare har tankar och åsikter om varandra, men inte vågar konfrontera sina problem genom rak och öppen kommunikation. Med risk för att få en skopa skäll skulle jag säga att det råder en slags feghet eller åtminstone en rädsla för att bli illa omtyckt och därför tar spelare generellt inte tag i små problem eller löser meningsskiljaktigheter utan ryggar undan och pratar om föremålet för missnöjet istället för till densamma.

Rak, öppen och ärlig kommunikation är tyvärr en bristvara.

Om det är just så det ligger till i Kristianstad och Linköping låter jag vara osagt, men ett visst missnöje har i alla fall börjat visa sig i lagen. Samma typ av utåtriktat missnöje hade mycket väl kunnat komma från Tyresöhåll om man inte lyckats studsa tillbaka efter förlusten mot Linköping. Men två raka segrar tog laget en bra bit ifrån missämja och medialt yttrad kritik.

Det svänger fort i fotbollens värld.

***

Från det ena till det andra. Efter fem mål på fyra matcher har röster börjat höjas i Skåne för att Vittsjös Sofie Andersson ska få chansen att visa upp sig i landslaget.

Andersson har precis som Vissjö fått en succéartad start på säsongen, men att näta mot AIK och Piteå är inte riktigt samma sak som att göra viktiga mål mot världsmästarna Japan eller tunga Kanada. Låt Andersson fortsätta att fokusera på seriespelet tills vidare så kan landslagschansen få komma lite senare.