Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Medicinbloggen

Jag grät när Astrid fick dö ensam

Engagemang, kompetens och kunskap.
Det­ är den vinstdrivande äldrevårdsjättens vackra ledord.
Verkligheten var stentuffa sparkrav, utbränd personal och grym vanvård.
Sommaren 2003 gick jag tillbaka till mitt gamla jobb som undersköterska i äldreomsorgen. De gamlas torftiga vardag gjorde mig förtvivlad. Värst var det privata äldreboendet, ägt av ett stort vårdföretag som just skulle börsintroduceras. Aktieägarna krävde fina siffror och sparkraven var extrema. Det sparades på allt. Vi i personalen blev tillsagda att inte byta blöjor på de gamla när de kissat ned sig. Chefen hävdade att ”blöjteknologin gått framåt” och vi skulle utnyttja ”blöjans fulla potential”. De gamla skulle gå runt i nedkissade och nedbajsade blöjor. De blev irriterade i underlivet, fick sår och svamp. Kiss- och bajslukten låg tung i korridorerna.
Det snålades på maten. Många var undernärda. En middag fick de gamla exempelvis bara en halv schnitzel. Kaffebröd och smörgåspålägg fick inte beställas. De kunde få vara utan mat och dryck i sexton timmar.
Men allra mest sparade företaget på personal. På nätterna var de gamla och dementa inlåsta, helt ensamma större delen av natten. På helgerna fanns det så lite personal att en del var tvungna att ligga i sängen hela tiden.
Vi fick heller inte ta in extravak när någon var ­döende. Jag grät den dagen då Astrid låg döende – helt ensam. Vi försökte titta till henne så ofta vi kunde, men kunde inte sitta hos henne hela ­tiden eftersom vi måste ta hand om alla de andra gamla.
Jag anmälde bristerna till min chef – precis som man ska. Men chefen kastade anmälan i papperskorgen eftersom jag ”bara var timanställd”. Då anmälde jag van­vården till socialstyrelsen och länsstyrelsen. De kom på inspektion och krävde en rad åtgärder.
Själv fick jag sparken direkt. Jag ströks från ­listan över timanställda och fick inte ringas in eftersom jag var ”kritisk”.
Att som Maria Larsson lägga över ansvaret på de anställda och säga att de måste visa ”civil­kurage” är djupt cyniskt. För mig var anmälan ett lätt beslut. Jag har ett annat jobb som journalist och arbetet den sommaren resulterade i boken ”Vem ska ta hand om mamma?” – min dagbok inifrån äldre­vården. Men hur lätt är det för en ensamstående undersköterska eller vårdbiträde att anmäla vanvård när man riskerar att bli av med jobb och sin enda inkomst?
Äldreminister Maria Larsson borde skämmas. Det borde också hennes socialdemokratiska företrädare Ylva Johansson. Både de borgerliga och social­demokraterna har svikit våra gamla, de anhöriga och ­personalen.
Hur väl man tar hand om sina gamla och svaga sägs ibland vara ett mått på ett samhälles civilisation. Då står det illa till med Sverige.

Fotnot: Astrid heter egentligen något annat.