Malin Collin

Sju månader

I dag blev den här lille inka-nissen sju månader. Det firade han med att sitta och prata med sig själv i en timme medan hans föräldrar åt lunch ute på stan. Han är genomsmidig på det sättet, bara pysslar med sitt och jollrar.

Men det har börjat dyka upp tendenser på separationsångest också. Jag har känt mig så ambivalent tidigare till att han är så lätt att lämna bort. Det är ju superskönt, men så hör man att det tydligen kan tyda på trygg anknytning om barnet gråter när man går. Så ska man få någon ångest för att barnet INTE gråter när man sticker hemifrån ett par timmar.

I söndags gled vi hem till en av mina systrar på eftermiddagen där det var en massa folk (det kändes som i någon amerikansk tv-komedi där folk inte har barn och de bara trillar hem till någon i gänget och äter pannkakor och dricker kaffe hela eftermiddagen). Ossian förvandlade dock komedin till ett mörkt drama. Jag råkade nämligen bära honom tre trappor upp, lämna honom till min syrra och stack sedan ner igen för att hämta lite saker i vagnen. När jag kom upp igen så grät han krokodiltårar och fullkomligt kastade sig i min famn och hängde kvar där som en rultig liten gullig apa. Det har han aldrig gjort förut. Men så var det säkert osmart av mig att bara dumpa honom i en ovan miljö.

På fredag ska jag och pappan ut och äta middag. Bordet har varit bokat i flera veckor. Farmor och farfar ska vara barnvakter och nu har jag en klump i magen att vår unge ska sitta och gråta som ett vattenfall så vi får gå hem innan förrätten. På riktigt: detta är det enda jag kan tänka på just nu, att vår utekväll går åt skogen. Har övervägt att spela in mig själv på telefonen så man kan loopa filmsnutten. Kanske dra upp på filmprojektor över en vägg?

Håll tummarna för mig här.

Skärmavbild 2015-04-15 kl. 22.27.41