Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det här med amningen

När jag fortfarande var gravid hade jag till 95 procent bestämt mig för att inte amma. Den stora anledningen till det handlar om att jag har extrema sömnproblem sedan många år tillbaka och när jag inte sover, blir jag väldigt lätt låg och på sikt kan det bli ännu värre. Jag och min barnmorska resonerade som så att det bästa är att jag mår så bra det går och då är nog ersättning det bästa sättet att mata bebisen.

Men eftersom jag inte har några barn sedan tidigare var det omöjligt för mig att säga nej till amning till 100 procent och låta det stå i journalen så jag vid hans födsel skulle få tabletter som stryper mjölkproduktionen. Det går inte riktigt att fatta beslut om saker som man aldrig har upplevt.

Därför tänkte jag att jag tar det lite som det kommer och oavsett var jag landar så finns det noll prestige i mitt beslut.

Sedan blev det så att när jag och bebisen möttes på uppvaket efter kejsarsnittet – kanske en halvtimme efter han hade fötts – så började han amma av sig själv på mindre än en sekund. Det var helt oproblematiskt och då kunde han lika gärna fortsätta. Sedan kom några nätter när jag hade så ofattbart ont efter operationen så jag klarade inte av att mata honom. Då fick han ersättning ur en liten medicinkopp och jag fick morfin. Alla blev nöjda.

När vi kom hem fortsatte jag att amma och det är väl här det börjar bli jobbigt. Han är så liten och så hungrig så han har ätit en gång i timmen nätterna igenom och vill inte sova däremellan heller. När man sitter där och gråter vid halv fyra morgonen så känns det väldigt nära att testa ersättning som komplement, så jag i alla fall kan få ett par timmars sammanhängande sömn. Problemet är ju att man inte vet om han kommer att vilja fortsätta amma om man introducerar nappflaska. Det är bara en chansning.

I fredags när vi var på återbesök på BB så hade han gått ner lite för mycket i vikt och var smal som en liten fågelunge. Han hade dessutom lite gulsot som inte gav med sig. Då fick vi (läs: jag) i uppgift att mata honom ordentligt. Efter ett dygn hade han gått upp några gram och efter ytterligare ett återbesök i söndags hade han gått upp nästan 70 gram på ett dygn. Då gjorde jag inget annat än att amma honom. Och han var ganska knäckt som man kan föreställa sig när man utsätts för en behandling som påminner om hur de här franska gåslever-gässen tvångsmatas. Bebisen reagerade med att kräkas. Och sedan matades han igen. Och så höll vi på så. Jag kände mig som att jag hade gjort en sån där svensk klassiker. Men resultatet blev åtminstone att han började gå upp i vikt och gulsoten gav med sig.

Jag har fortfarande inte bestämt om jag kommer att fortsätta amma honom. Mitt nästa mål är att han ska gå över sin födelsevikt på 3,6 kilo. När han har gjort det så får jag utvärdera exakt hur illa det är ställt med mig själv och baserat på det får vi kanske introducera lite ersättning om nätterna och hoppas att han fortsätter att ta både och.

Glad och mätt bebis här.
Glad och mätt bebis här.