Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Signalpolitiken förvärrar läget, löser inget!

Regeringen har gett ansvarslösheten ett ansikte. De har lyckats med konststycket att i denna svåra flyktingkris att svika alla! De sviker de asylsökande som släpps in i landet utan några som helst rättigheter eller garantier om trygghet och säkerhet. De sviker svenska folket. Aldrig någonsin har klyftan varit så stor mellan vad regeringen gör och vad folket tycker att den bör göra. Stefan Löfven har i sin iver att prioritera de mänskliga rättigheterna glömt sitt kontrakt med folket och välfärdsstaten. Han har genom sin rädsla för skapa rasism struntat i att föra en dialog med medborgarna om problemen och om kostnaderna vi står inför.
Jag har funderat länge över hur Stefan Löfven och Morgan Johansson tänkte inför presskonferensen. Varför valde de signalpolitik i ett läge där det krävs handfasta beslut? Istället väljer de att beklaga sig. Det är tufft nu, vi har nått taket, myndigheterna klarar inte mer är några besked vi har fått. Budskapet till de asylsökande som färdats i månader för att nå sitt mål är att Sverige har inte boenden till alla, ni kommer att få vänta minst två år på beslut om uppehållstillstånd. Vad de inte säger är att vi inte heller kommer att kunna bygga bostäder till alla eller ordna jobb. Nej regeringen håller skenet uppe. Alla är välkomna, regeringen har sagt sitt och avstått från att ta ansvar. Sverige har gränsen öppen till skillnad från de andra EU-länderna. Morgan Johansson hänvisade inte ens till Dublinkonventionen som utgår ifrån att flyktingarna ska söka asyl i första land de kommer till. De asylsökande som nås av beskedet att krisen är total kommer ändå att tro att det ordnar sig.
Jag frågar mig vad alla ska göra som vi släpper in i landet trots att de inte kan få tak överhuvudet eller någon närmare kontakt med Migrationsverket. Redan idag sitter det frustrerade asylsökande runt om i landet och känner sig grundlurade. Sverige var inte alls som de fått sig beskrivet. Drömlandet blev bara en avstjälpningsplats i väntan på långsamt malande administration. Vad ska de göra med sin maktlöshet? De får väl göra som de rumänska tiggarna sitta utan för stadshuset och protestera för rättigheter de inte har.
I min mailkorg möter jag alla sorters människor. Mitt i detta kaos är det ändå fantastiskt att det finns så många frivilligkrafter som hjälper till, och ger solidariteten livskraft. De goda exemplen är många. Men det finns en annan sida av myntet också. Det är de frustrerade svenskarna. Många är oroliga över vad som sker och framför allt över bristen på politiskt ansvar. Jag möter de som lämnar de etablerade partierna och börjar arbeta för SD, jag möter sorg, ilska, rädsla över att vi bygger ett nytt klassamhälle. Det är människor som tror på solidaritet, som tycker vi ska hjälpa till men som har nått en gräns.
Så finns förstås hatet. De som anser att flyktingarna ska åka hem, att de inte har någon rätt att klaga eller säga sin mening bara hålla käft och vara tacksamma. Med sin signalpolitik lyckas regeringen bara förvärra läget och förlora ytterligare i trovärdighet.
Det sorgliga är att det socialdemokratisk regering som driver så många väljare till SD. Det är dessutom en regering som i sin iver att uppfylla de mänskliga rättigheterna i själva verket raserar dem.