Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

Påhoppen på Lööf äcklar mig!

När det gäller Annie Lööf börjar jag känna mig olustig.
Centerpartiet har en jättekris, en kris som har sträckt sig sedan generationer tillbaka. Det började redan med Torbjörn Fälldin när han inte passade in i det borgerliga gänget för sin huvudvärk angående kärnkraften, det fortsatte med Olof Johansson och Öresundsbron. Sedan fick partiet ett litet uppsving genom samarbetet med socialdemokraterna och krispolitiken. Högern rasade förstås, men många centerpartister mådde trots kris ilandet ändå bra. Det är nämligen en väldigt liten skillnad mellan centerpartiet och socialdemokrater på landsbygden. Sedan kom Maud Olofsson gav partiet ett rejält uppsving genom att skälla ut Göran Persson, bespotta socialdemokratin och flirta till höger och medelklassen i städerna. Stureplanscentern var ett faktum. Partierna i högerblocket jublade. Folk som alltid hatat centern stödröstade nu på dem för att de valt rätt sida. Jag vet välkända ledarskribenter på högersidan som nästan med stolthet röstade på Maud.
Maud Olofsson såg till att centerpartiet fick sina profilposter i den nya regeringen. Profilposter som landsbygd, miljö och näring. Poster utan något större inflytande, poster beroende av Anders Borg och Fredrik Reinfelds goda vilja. Maud Olofsson fick se sin stjärna dalande, ingenting har egentligen hänt i politiken. Hon gjorde upp med kärnkraften, och stora delar av partiet rasade. Eskil Erlandsson lekar landsbygdsminister med några futtiga miljoner och ändrar ingenting. På näringsdepartementet har det hänt lite både när det gäller nyföretagande, småföretag och tillväxt. Detta viktiga departement försvann liksom.
Nu är Annie Lööf partiledare och centern har lägre stöd än någonsin. Men är det Annie Lööfs fel? Nej hävdar jag hon har ett ansvar men är bara en aktör i en politisk strategi som fört partiet mot avgrunden. Ett problem hon har är givetvis hennes nyliberala stämpel ”Stureplanscentern”.
Men trots partiets politiska kris är det sällan som kritikerna diskuterar politik. De diskuterar Annie Lööf och framför allt att hon är ung, kvinna, omogen och okunnig. Ursäkta det får mig att må illa! Jag läste nyligen Ann-Charlotte Ahlstads krönika i tidningen Arbetet. Hon skriver:
”Det är uppenbart att Annie Lööf inte är vald för sitt djupa kunnande eller för sin starka förankring bland gräsrötterna utan för att partiet velat spekulera i vad de trodde skulle gå hem i stugorna – en ung kvinna med rätt image och framtoning. Partiet valde alltså inte en politiker utan en kommunikatör. De förväxlade Lööfs förmåga att stapla klichéer och ¬flosk¬ler utan att staka sig med politisk kompetens. Det känns ¬olustigt!”
Ahlstads slutsatser kan sammanfatta den kritik som Annie Lööfs motståndare hänger sig åt.
Annie Lööf må ha en stapplande framtoning, men det beror inte på att hon är okunnig, ung eller har en dålig förankring i partiet. Annie Lööf har en stark förankring i partiet hon reste runt och träffade partimedlemmar i hela landet när hon eftervalsanalysen och funderande över framtiden efter senaste katastrofvalet. Hon har en universitetsexamen i juridik och det mer än vad många andra partiledare och andra höga politiker har. Hon är inte uppseendeväckande ung Gustav Fridolin är lika gammal. Hennes problem är givetvis att hon är kvinna. Det är bara kvinnor som får sådana här påhopp och dessutom de fränaste påhoppen av andra kvinnor. Detta äcklar mig något.
Kritisera henne gärna men blanda inte in hennes kön.