Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

När ska polititiker ta ansvar?

Jag är upprörd över att politiker har så otroligt svårt att ta ansvar, framför allt när det gäller långsiktiga beslut. Jag är arg över att ni oavsett partifärg ofta talar om rättvisa, trygghet och välfärd, utan att lägga någon större politisk kraft bakom orden. Det är också väldigt populärt bland politiker att tala om barnens trygghet.
Det är många grupper som far illa och är maktlösa på grund av politiska beslut, Jag tänker särskilt på samhällets styvbarn. De ungdomar som genom politiska beslut placeras i samhällsvård.
Det har gjorts en utredning och fattats ett beslut över de 5000 barn som mellan åren 1920 – 1980 har trakasserats, vanvårdats, misshandlats i staten namn. Barn som fortfarande som vuxna lider av sviterna, barn som fått sina liv förstörda. Dessa 5000 som nu kräver ersättning överlevde andra gick under. Utredningen kom fram till att de som vanvårdades som barn skulle få en ersättning av staten. Först sa regeringen och ansvarig minister Maria Larsson nej till att betala ut pengar med argumentet att det inte går att göra det rättssäkert, inte rättvist och att det är svårt att hitta någon ansvarig. Beslutet fick stark kritik och regeringen tvingades ändra sig. Det som löste problemet var att Maria Larsson bestämde att dessa utsatta barn kulle få ersättning ”av nåd.” Sedan tillkom regler för utbetalningen som inte är enkla och som inte går fort.
Samtidigt som detta pågår fortsätter rapporterna inte minst från Socialstyrelsen om vanvård i statens tjänst. Om att de tonåringar som placerats i institutionsvård löper stor risk för kriminalitet, missbruk, psykiska sjukdomar och en för tidig död. Vi har hört i media hur barn på institutioner nakna kastas i isoleringsceller, våldtas, och kränks.
Så nyligen kom en dom där en 35-årig man frias för våldtäkt mot sin 16-åriga fosterdotter trots att hans sperma hittats i hennes kropp. Men eftersom flickan ändrat sig när det gäller tidpunkten för våldtäkten är det enligt rätten inte uteslutet att flickan själv fört in spermafynden i sitt underliv, med en bomullstuss. Jag kan inte låta bli att undra vad domare och nämndemän har för fantasi. Domen har överklagats och väckt stor debatt även inom rättsväsendet.
Ett är säkert det här är barnen som samhället sviker igen och igen och igen.
Det handlar inte bara om den rent mänskliga tragedin. Den viktigaste frågan handlar om mänskliga rättigheter och rättstrygghet. Hur långt kan en stat gå när det gäller behandling av enskilda människor utan att behöva ställas till svars för sitt agerande?
När ska politiker ta ansvar för sitt agerande, ett långsiktigt ansvar som inte kan upphöra efter varje val.
Jag undrar!