Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

När rädslan vinner

Luleå har fått nytt Kommunalråd. Karl Pettersen har bestämt sig för att sluta och Yvonne Stålnacke tar över. Hon har varit med länge och bland annat varit landstingsråd. Jag gillar Yvonne Stålnacke, hon är en duktig politiker, en bra människa med en gedigen meritlista. Men trots det känner jag stor tveksamhet inte minst för Luleå och för socialdemokratin skull. Vad kommer den nya ledningen att kunna tillföra kommunen? Har den några visioner som bryter mot den traditionella socialdemokratiska politiken? Kan vi förvänta oss några nya grepp, några häftiga förslag? Blir vi glada och överraskade?
Både Luleå och inte minst socialdemokratin skulle behöva nytt blod. En person som inte skolats in i rörelsen, och som inte är etablissemangets namn därför att de vet precis vad hon kommer att göra. I ärlighetens namn är det inte bara Yvonne Stålnacke som borde flytta på sig för nya förmågor. Socialdemokratin har problem både att få in nytt folk och framför allt släppa fram nya förmågor. Det har förresten nästan alla partier, bortsett från miljöpartiet. Jag lämnade Norrbotten från nio år sedan och det är inte många i partiets ledning som inte är kvar sedan den tiden. Luleå Arbetarekommuns styrelse var enig när de utsåg ”den naturliga tronföljaren”, de flesta som sitter där är också gamla trotjänare.
Det blir problem när makten bygger upp partier som ett familjeföretag. Det blir också problem när man ser maktpositionerna som ett evigt uppdrag. Karl Pettersen tillhör undantaget som väljer att sluta efter en inte alltför lång tid. Tittar vi tillbaka på socialdemokratins storhetstider var det först och främst när partiet var nytt, när folkhemsideologin formades och människor kände delaktighet och gemenskap och omvandlade nästan hela Sveriges befolkning till en del av arbetarrörelsen. Det vara bara några få direktörer som stod utanför.
Nästa injektion i partiet kom när Olof Palme valdes till partiledare. Han hade en oerhört tuff tid både vad gäller ekonomi, arbetslöshet och dessutom två valnederlag, men ändå blev han lyckosam. Han är och förblir en av våra skickligaste politiker och förklaringarna är många. Men en viktig bidragande orsak tror jag är att han handplockades utanför partiet, han kom från en annan klass och var hela tiden tvingad att bevisa sin ”socialdemokratiska övertygelse” . Många av socialdemokratins ledare som är födda in i rörelsen tycker liksom att de äger den, de behöver inte bevisa något och blir gärna lite självgoda och pampiga. Olof Palme kom in med idéer och erfarenheter som formats utifrån ett helt annat perspektiv. Han hade fått se världen, han hade fått lära sig språk och gått på amerikanska universitet och fått lära sig tala. Retoriken i politiken är enormt viktig. Idag är det nästan ingen förutom vi politiska journalister som orkar lyssna till en debatt i riksdagen eller i kommunfullmäktige. Men Palmes tal minns vi och det är många som bär med sig citat och minnen från honom. Sist men inte minst kom Olof Palme med nya idéer, han hade sett världen, han hade fått en bra utbildning och dessutom var han nyfiken på framtiden.
Socialdemokratin har för många i ledarskiktet som lever på gamla meriter. Det behövs folk utifrån som kan föra in nya kunskaper, som vågar ta nya vägar och väcka liv i en slumrande rörelse.