Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Döden är enklast!

Jag tänkte skriva om ett tabuområde, om människor vi inte vill se och inte pratar om, men som staten lägger enorma resurser på att bekämpa. Jag tänker på narkomanerna.
Visst ser vi dem då och då, ibland i form av en notis i en tidning där någon dött av en överdos på en toalett någonstans. Vi ser dem genom drygt 1700 poliser som får pinnar i karriären om de plockar in en välkänd pundare sex gånger i veckan och låter han kissa i en burk. Då har polisen gjort en enorm insats i kampen mot droger. Det är i huvudsak narkotikamissbrukare som befolkar våra fängelser också, så rättssamhället ser dem. Så ser vi förstås devisen lite då och då: Ett narkotika fritt Sverige!
Narkotikafritt för vem? Narkotikapolitiken fungerar väldigt illa. Den utgår ifrån principen att det ska svårt att vara knarkare i Sverige. Det är det också, folk dör som flugor av narkotikan. Norden har den högsta dödligheten av narkotika och Sverige ligger i topp, och även högt på skalan i en internationell jämförelse.
Under förra året dog 429 personer av narkotika och det kan jämföras med
människor som mördades eller dräptes där avled 88 personer. Under 2012 dog 312 personer i trafiken.
Det märkliga är att så få pratar om situationen för narkomanerna. Leif Grönblad som är läkare i Uppsala och jobbar med ett omdiskuterat metadonprojekt menar att många av narkomanerna dessutom har genetiska anlag som gör att de har lättare att hamna i ett beroende. Dessutom har de ofta dubbla diagnoser såsom personlighetsstörningar, depressioner osv som de aldrig får behandling för. Det bekymrar inte politiker, moralens väktare håller fanan högt och hittar på nya strafflagar som ska försvåra användningen av droger.
Björn Fries som bland annat varit nationell narkotikasamordnare hävdar att om vi ser en utslagen narkoman på gatan så ringer vi inte efter ambulans utan kallar på polis. Med andra ord, vi ser inte narkomaner som människor, vi ser dem som brottslingar. Den avgörande frågan är om det är etniskt riktigt att straffa dem som skadar sig själva? Ska vi kriminalisera en dålig läggning?
Det är det så narkotikapolitiken fungerar idag. Bortsett från att huvuddelen av våra fängelser befolkas av narkomaner, inte langare och säljare, accepterar vi dessutom på många punkter avvikelser från rättsprincipen när det gäller droger, till exempel telefonavlyssning, buggning och inte minst sänkta beviskrav vid fällande dom.
Alltför det goda välfärdssamhället där vi inte har plats för pundare. Straff istället för vård, osynliggörande istället för att försöka hitta bättre vägar att lösa problemen. Det är enklast att låta dem dö. William Petzäll är ju ett exempel, istället för vård dömdes han för narkotikainnehav.
Kriminaliseringen av droger, där vi straffar dem som skadar sig själva, har sin orsak i att vi har en självbild av att vi är så oerhört duktiga, moraliska och kunniga. Politikerna tog med oss i EU med argumentet att nu skulle Sveriges drogpolitik frälsa övriga Europa. Tyvärr glömde de att titta på statistiken, vi kan inte ens stoltsera med att särskilt få människor använder narkotika i Sverige. Vi ligger bra till bland ungdomar upp till 15 år. Men sedan följer vi genomsnittet för övriga länder när det gäller användning av droger.
Så när det gäller drogpolitiken ligger Sverige i botten och tävlar med Albanien om att vara sämst. Som sagt, folk dör som flugor!