Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lotta Gröning

De gamla och ättestupan

Jag läste att en äldre kvinna i Luleå som har hemtjänst inte har fått duscha på fem veckor och inte heller fått rena lakan på flera månader. Kvinnan är inte ensam om att bli åsidosatt. Många gamla i dagens Sverige far illa. Tidningarna är fulla av exempel på vanvård. De får inte gå ut, de läggs klockan sju, de får inte bo ihop fast de varit gifta i decennier, de får ligga i samma blöja åtta timmar om dagen, de låses in på nätterna utan någon som ser till dem. Det har ingen betydelse om den så kallade äldreomsorgen är privat eller kommunal. Vanvården finns överallt.
Många äldre är oroliga och rädda. Vad händer när de inte längre klarar sig själva? Många i yngre generationer bestämmer sig för att klara sin äldreomsorg själva, eftersom de aldrig vill de hamna på institution, i händerna på någon annans välvilja.
Själv minns jag Stina Nykvist 91 från Nybro. Hon hade länge väntat på en plats på äldreboendet Gläntan. Men handläggarna ansåg att hon kunde klara sig själv. Men Stina var rädd och ville inte bo själv längre. En sommardag 2006 fattade hon sitt beslut. Hon tog sin rullator, gick fyra km till sjön Rismåla Göl. I rullatorns korg lade hon sina kläder, sin vigselring och ett brev. Sedan gick hon ner i sjön och dränkte sig.
Hennes lidande och hennes maktlöshet var därmed slut. En tid efteråt läste jag en artikel i läkartidningen. Det var en intervju med Mats Thorslund professor i gerontologi vid KI som i många år forskat på äldrevårdsfrågor som fick kommentera Stina Nykvists självmord. Hans kommentar var ärlig och brutal, han slog helt sonika fast att ingen biståndshandläggare skulle ge plats åt någon som orkade gå fyra km. Kontentan var att vi har inget system – ingen omsorg – som ser efter allt från lårben och hjärta till ångesten av att vara ensam.
Det vi måste fundera över är vad vanvården av äldre skapar för samhälle! En gång var de stolta över Sverige, de var med och byggde landet, rustade folkhemmet för alla och många, inte alla, fick en rejäl pension när det var dags att sluta jobba. Idag har de gamla blivit en belastning. Vi har helt enkelt inte råd med dem och värre lär det bli ju större antal äldre vi får i landet och ju fler sjukdomar vi kan bota. Allt färre dör numera av ålderdom. Det gror ett missnöje bland pensionärerna, ett kollektivt missnöje på grund av hårda villkor och stora orättvisor. Det handlar om allt från dålig omvårdnad till låga pensioner.
Jag får många brev. Från personer som började jobba i unga år, som slitit i skogen, eller i omsorgen, som röstat på socialdemokraterna men numera gått till Sverigedemokraterna. – Hur kan vi ha råd med invandrarna säger de när vi inte har råd med oss själva. En man skrev att Sverigedemokraterna var det bästa som hänt Sverige.
Andra vänder politiken ryggen helt. – Jag har varit politiskt aktiv i hela mitt liv skrev en man till mig. Jag är född demokrat, men nu röstar jag inte alls. Jag sätter mitt hopp till Bingolotto.
Så har vi konflikten mellan generationerna. De gamla ska stå åt sidan för de yngre. Så är det på arbetsmarknaden och i politiken. Samhällsgemenskapen håller med andra ord på att urgröpas. Vi har ingen gemensam bild av problemen, vi har ingen gemensam vision om framtiden. Politikerna löser få problem och talar inte gärna om det som oroar människor. Därför gror fördomar och politikerförakt.