Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Lotta Gröning

Vad är s uppdrag?

Socialdemokratin har mött en ny verklighet. Framför allt har den socialdemokratiska partiledningen fått nya erfarenheter. Det går inte längre att tygla rörelsen och uppmana till uppoffring enighet och disciplin.  Det var lättare förr när partiledaren hette Tage Erlander eller Olof Palme. På den tiden när politiken satt som smäck i folksjälen var ledarna på piedestal. De var också goda ledare som levde som de lärde. Tage Erlander tog inte ens en penna från statsförvaltningen, och Olof Palme bodde i enkelt radhus i Vällingby och besökte varenda arbetarekommun i hela landet. Dessa ledare var kult, socialdemokrater var stolta över dem, även fast de hade sina brister och fick kritik från många håll.  Kittet som höll rörelsen samman med partiledaren var trovärdigheten i politiken.

Kanske var det lättare förr? Redan Ingvar Carlsson fick stora problem på sin tid när det den ekonomiska krisen slog till, när västvärlden bytte ekonomiskt system och när han skulle övertyga sina egna väljare att gå med i EU. Då brast sammanhållningen med stora besparingspaket, nedskärningar i den offentliga sektorn och hög arbetslöshet. Socialdemokratin anklagades för högervridning och partiet splittrades i en höger- och vänsterfalang. Resten vet vi. Göran Persson klarade sig ganska bra, ändå tills han blev för stor för sig själv. Rörelsen började tröttna på hans självgodhet och väljarna ville hellre ha en moderatledd regering i ren utmattning av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Göran Persson stora gårdsbygge stack i ögonen på vissa sossar. Mona Sahlin blev hans efterträdare. Hon fick aldrig chansen att lyckas som partiledare. Arbetarrörelsen är för långsur, de gillade inte hennes affärer och p-böter.  Det spelade också oppositionen på som kallade hennes ekonomiska linje för Toblerone politik.  Dessutom stämplades också hon som högersosse och för att möta kritiken från vänster körde hon över hela partistyrelsen genom att kräva att alla skulle ställa sina platser till förfogande och så gör man inte inom partiet. Därmed avsatte hon sig själv.

En av hennes största kritiker tog över. Håkan Juholt lovade nya tider, han kritiserade Monas alla affärer och ville ha lugn och ro och fokus på politiken. Vad som hände med Juholt vet vi.

Nu är partiet återigen delat. Juholt är vänsterns stora hopp och de håller honom hårt, från höger kör de samma krypskytte mot Juholt som vänstern gjorde mot Sahlin.  Det nya i allt detta är synen på ledningen, kritiken mot ledningen och svårigheten att hålla samman ett så stort parti utan en politik som fungerar som kitt.

Socialdemokratins långa era av toppstyrning tycks vara vid vägs ände. Det är en ny verklighet. Partifolk är inte tysta och lojala, de är förbannade och kritiserar både varandra och ledningen. S-bloggarna som tidigare var en sammanhållen skara som bara hyllade partiet slåss nu inbördes och många har fått nog. Kommunalråd som ogillar utvecklingen men förväntas försvara den står inte ut utan säger ifrån.

Ledningen med Håkan Juholt i spetsen har mycket svårt att möta den nya situationen. Den tiger, eller ber om ursäkt eller hoppar på media. Frågan är hur länge den strategin håller?

När ska partiledningen förstå att förutsättningen för framgång är en politik för 2000-talets samhälle. Socialdemokratin organiserade Sverige, demokratiserade Sverige och byggde ut välfärden. Vad har partiet för uppgift nu?