Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Östeuropeisk fotboll

Ett gömställe för sanningar

I dagar som dessa refererar alla till den. Men hur många såg egentligen den där matchen när Ukrainas målvakt Andrij Pjatov släppte
in tre franska mål på mindre än fem minuter? Landskampen mellan Ukraina och FrankrikeDonbas Arena i Donetsk för ett år och nio dagar sedan slutade med en 1-4-förlust för hemmalaget och var beviset på att ett ukrainskt fotbollslag bestående av vuxna män i en handvändning kan börja vädra sabotage i varje egen rörelse. Raset mot ett b-betonat Frankrike var bland det allra mest
förödmjukande jag någonsin tagit del av i fotbollssammanhang. På läktaren satt Sjachtar Donetsks ägare Rinat Achmetov, han som hostat upp en herrans massa gryvnja för Donbas Arena, och mätte sina landsmäns eländighet med mörk blick.

I kväll möts samma lag på samma plats och runt om i fotbolls-Ukraina vecklar man ut de där smärtsamma minnena från i fjol på ett svart kläde. Det ukrainska landslaget vet förresten inte hur man vinner en fotbollsmatch i Donetsk överhuvudtaget. Sedan självständigheten har det blivit noll segrar i den rätvinklade industristaden.

Att ukrainarna har svårt att leverera i kolgruvemetropolen Donetsk har kanske sina förklaringar. Tatueringsnålen med världsfrånvända reminiscenser har tryckts hårdare mot landets gulblekta hud just här. När vi talar om östligaste Ukraina talar vi om en landsända där det inte är ovanligt att fotbollsälskarna syr på en liten rysk flagga på sin Sjachtar Donetsk-halsduk och dagligen går och drömmer om ett liv på andra sidan Azovska sjön, i den förhärligade Federationen. Östra Ukraina är mer Ryssland än Ukraina – och det är så klart för att president Janukovytj är så mycket Sjachtar Donetsk att hans kiss är orange som Ukraina, i konflikt med all logik, spelar två av sina tre gruppspelsmatcher i Donetsk och inte i Kiev. På så otroligt många sätt ligger slagghögarna i det ökenaktiga gruvlandskapet på fel sida en suddig landsgräns – ”Rossija! Rossija!” ekar mellan de rödbruna pyramiderna.

Ukraina-Frankrike på Donbas Arena i Donetsk i kväll kommer naturligtvis inte att stöpas i samma dramaturgiska form som Ukraina-Frankrike på Donbas Arena i Donetsk för lite mer än ett år sedan. Dels har lagen gjort sig av med utfyllnadsspelare (Isjtjenko! Kozjanov! Ritchie Blackmore-Chudobjak!), dels flyter matchen ovanpå en mästerskapstonad tidsaxel som tvinnar sig in i evigheten, till skillnad från vänskapskampernas ofrivilliga jagutplåning. Ändå är hågkomsterna av stunderna när allt gick åt helvete aldrig längre än en felriktad bakåtpassning bort.

Ukrainare är ett folk som mödosamt släpar omkring på sin historia. Ett galvaniserat minne sorterar gott och ont. Den där fiaskoartade matchen mot Frankrike är enkel att kategorisera där den legat och skvalpat i ukrainska hjärnors vindlingar under ett helt jordsnurr. I Donetsk har ukrainsk landslagsfotboll gömt blodsignerade sanningar i många år nu. Tillbaka på en stekhet brottsplats där nässlorna luktar som skarpast ska man göra upp med sig själva och sitt tvivelaktiga förflutna.

Oleh Blochin har sagt att hans Ukraina inte fruktar någon motståndare. Det där tror jag inte ett skit på. I kväll är de blågula livrädda för sina egna skuggor.