Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Östeuropeisk fotboll

Going back to my roots

I måndags samlades det ukrainska landslaget i Kiev för att ladda upp inför de stundande träningslandskamperna mot Tyskland och Österrike. Då passade fotbollsförbundet på att lansera Ukrainas officiella EM-matchställ i form av ett lättsamt pr-jippo med en hel hög medierepresentanter och annat löst folk på plats.

Här nedan syns från vänster lagkaptenen Anatolij Tymosjtjuk (Bayern München), Artiom Milevskij (Dynamo Kiev) och Oleksij Haj (Sjachtar Donetsk) posera i den nya utstyrseln.


Vid en närmare titt går det att identifiera flera detaljer i den nya landslagsdressen som särskiljer den från tidigare ukrainska upplagor. Det inslag som omedelbart fick Östeuropabloggen att höja på ögonbrynen av nyfikenhet är det breda band som är spänt horisontellt över tröjans mitt, strax under en tänkt bröstkorg.


Vi ser här det ukrainska statsvapnet i central position, omgärdat av eklöv. Det senare elementet är en av de mest använda symbolerna i ukrainsk folklore. I de gamla sägnerna lyfts eklövet fram som ett uttryck för manlig tapperhet och styrka, då mödrar ska ha broderat lövmotiv på sina söners krigsplagg för att få dem att stå emot motståndarattacker i försvarandet av hemlandet. Själva ekträdet förknippas för övrigt med den mäktige åskguden Perun i den slaviska mytologin, och förmodligen har ”mod” och ”slagkraft” varit de nyckelord som väglett designern av den nya dräkten fram till den djärva kreationen.

Sedan den nya matchtröjan såg offentlighetens ljus i måndags har en del utländska kommentatorer fnysande avfärdat brodyrmotiven som ”något som liknar en bordsduk”. Det är väl förvisso sant, men med en så avog inställning till den uppseendeväckande textilretron missar man det intressanta med hela den naturtematik som den är kopplad till.

Det ukrainska fotbollslandslagets val att profilera sig med symboler  med anknytning till urgamla folktraditioner kan nämligen förstås som en strävan efter en egen nationell identitet, och följaktligen också som en uppgörelse med det sovjetiska arvet. Precis som i grannlandet Vitryssland har Ukrainas självständighet efter Sovjetunionens fall präglats av ett värnande av kulturtraditioner från tidigare tidsepoker med djur- och växtriket i fokus, inte minst via den ukrainska litteraturen med alla sina lantliga motiv. På något vis är det fråga om en kärleksförklaring till det rurala som i själva verket påminner om vår egen, nordiska naturkänsla.

Sovjetimperiet från Stalin och framåt fokuserade på ryssarna och pådyvlade de ryska traditionerna på unionens medborgare. De ukrainska motsvarigheterna fick där och då lydigt lämna företräde. Men nu har den där eken i takt med stigande självförtroende vuxit ut ur sin egen myt och slagit rot mitt i stäpplandskapet, löven singlar ned från dess grenar och sys fast på spelarnas blågula tröjor strax under de stålsatta bröstkorgarna som vore de bevisen för att Ukraina är moget att ta sig an ett EM-slutspel. När det nu handlar om att arrangera ett stort internationellt evenemang får storebror Ryssland för första gången i modern tid passivt stå och titta på i trädets skugga. Mod och slagkraft, var orden.