Larsson & Wall

Beundransvärt HIF-initiativ – därför älskar jag den här sporten

Kass match, höstrusk, byggarbetsplats, bedrövlig ekonomi.
Den som vill klanka ner på svensk fotboll i allmänhet och HIF i synnerhet behöver inte leta länge för att hitta en öm punkt att trycka på.
Men när HIF mötte Örebro satt 250 ensamkommande flyktingbarn på Olympias läktare.
Därför älskar jag den här sporten.

Robin Simovic borde ha gjort 1-0 och Jordan Larsson kunde ha gjort 2-0.
Redan efter 17 minuter hade HIF skapat två heta lägen men Simovic nick saknade känsla och Jordan Larssons skott dröjde allt för länge.
Örebro skapade också sina chanser.
Daniel Gustavsson och Robert Åhman Persson sattes i lägen men avslutade inte tillräckligt precist.
Det var hafsigt, slarvigt och ofokuserat. Från början till slut – med två blixtrande undantag:
Astrid Ajdarevics klackpassning fram till Pär Ericssons 0-1.
Marcus Podes och Daniel Nordmarks samarbete som gav 0-2.
Den allsvenska hösten är ju oftast så.
Krampaktig och kampaktig.
Lerig och långsam.
Vill du se finlir, flärd och finess är det bättre att vända dig till exempelvis La Liga.
För nästan dagligen kastas skit på svensk fotboll – ofta befogad, men ibland obefogad.
Är det inte en bengal som slängs till höger och vänster så är det en klubbpamp som missköter ekonomin, en Erik Hamrén som inte lyckas sätta landslagsförsvaret eller en domare som inte håller måttet.
Och givetvis blossar en ny bengaldebatt upp efter Elfsborg-IFK Göteborg där flammorna resta sig höga.
Tack och lov finns motpolerna.
Och i dagar som dessa är det på sin plats att lyfta fram en av dem.
Tack vare projektet ”HIF för alla” satt 250 ensamkommande flyktingbarn och såg HIF-Örebro på Olympia.
Jag vet inte hur mycket det betyder för barnen eftersom jag aldrig varit i deras situation, men varje välkomnande handling och inbjudan är positiv.
Djurgården har gjort något liknande, MFF-familjen har samlat in hundratusentals kronor för att hjälpa människor på flykt och Moestafa El Kabir startade ett projekt där han auktionerade ut tröjor där AIK:s Henok Goitom, KFF:s Rasmus Elm, HIF:s Robin Simovic och MFF:s Guillermo Molins bara var några som bidrog.
Alla tillsammans.
Sånt tänker jag på när mycket kring allsvenskan verkar nattsvart och när matchen jag ser inte är bättre och mer underhållande än den mellan HIF och Örebro.
Det vackra upplysande långfingret riktad mot alla förstå-sig-påare som likställer fotbollsälskare med maskerade våldsverkare som kastar bengaler och äter småbarn.