Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Larsson & Wall

Därför når MFF inte topp 3

Fyra briljanta mål framåt.
Tre insläppta mot ett bottengäng på hemmaplan.
För den som undrar varför Malmö FF:s guldchans är borta är det bara att sätta sig och se om onsdagsmötet med Falkenberg.

Nikola Djurdjic hade just gjort två mål och två assist för Malmö FF i en match där de himmelsblå gjort fyra mål.
Om den serbiska stjärnanfallaren var glad?
Nej.
Han var snarare förbannad.
Efter att Åge Hareide hyrt in Nikola Djurdjic till Helsingborgs IF:s Champions League-kval 2012 och till Malmö FF:s 2015 har det skämtats om att Djurdjic är fotbollens motsvarighet till Poolia.
Och det är möjligt.
Men Djurdjic är också en yrkesman in i minsta detalj.
Efter att ha gjort de där två målen och de där två assisten mot Falkenberg så stannade Djurdjic i den mixade zonen och sa:
– Vi är mycket bättre än dem i dag men låter dem göra tre mål. Det är hål i huvudet.
Sedan satte Nikola Djurdjic de bästa ord jag hittills hört om Malmö FF:s allsvenska misslyckande 2015.
Det handlade om att inte tillåta sig att stanna i någon trygghetszon. Att klara av att fokusera på annat än Champions League och när jag bad om detaljer pratade Djurdjic med glöd och ilska om att ta tacklingar, att hela tiden göra det lilla extra för laget, att springa extra meter, försöka stjäla boll, inte bara ta duellerna man är närmast rent fysiskt. I 90 minuter. Av alla matcher.
Djurdjic har helt rätt.
Malmö FF var inför årets allsvenska säsong den största favoriten på decennier. Och visst, om man är lagd åt det hållet kan man (bort)förklara debaclet med att klubben förlorat massor med spelare och att det tar tid att spela in ett nytt lag, men det är inte hela sanningen.
För sanningen är den att Malmö FF hela tiden har haft spelare bra nog att vinna alla allsvenska matcher som man har spelat. och mot topplagen har man, förutom mot Norrköping borta, presterat.
Vilket visar att även om lagbyggen tar tid så var Malmö som lag bra nog att slå Åtvid, Örebro, Falkenberg, Häcken och allt vad lagen heter som MFF har tappat poäng mot.
Vad det i stället har handlat om är en oförmåga att anpassa sig fullt ut till att vara ett lag och en klubb som klivit upp en nivå.
Real Madrid har inte blivit Europas mest framgångsrikaste klubb genom tiderna via spel i Europa. Utan det är något man har skapat varje dag, på varje träning, på varje match.
Malmö FF har inte landat i det ännu
När jag i går bad Nikola Djurdjic som varit i Sverige i två omgångar att jämföra med det Tyskland där han spelat både Bundesliga och 2. Bundesliga så sa han att det i princip inte finns någon trygghetszon i Tyskland.
Och en av fotbollens äldsta sanningar lyder: ”som du tränar spelar du”.
Jag ser en del Malmö FF-träningar och det som förvånat mig mest är att man inte pressar mer på att hela tiden få upp tempot, i varje passning, i varje löpning, i varje rörelse utan boll.
Ibland är frenesin på MFF-träningarna hög. Men lite för ofta är tempot och koncentrationen ungefär som mot Falkenberg.
Man kopplar på.
Och då gör man tre mål på sju minuter.
Sedan blir man nöjda, kopplar av.
Och kan förlora precis vad som helst.
Just det här är ett komplext fenomen i Malmö FF för även tränaren Åge Hareide har burit dragen av att lysa som mest, glöda som starkast och prestera som bäst i det matcher som gällt mest.
Att ha ett lag och en tränare som klarat av det har å ena sidan tagit Malmö FF in i Champions League för andra året i rad.
Men det har å andra sidan gjort att det krävs ett mirakel för att MFF via allsvenskan ska kvalificera sig för Europaspel även nästa år.