Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Var fanns Mjällbys desperation?

Alla sagor har ett slut, så även den om Mjällby.
Efter fem säsonger i allsvenskan har laget ramlat ner i superettan och det kändes som att spelarna aldrig gav det en ordentlig chans.
Var fanns desperationen?
– Vi har allt att vinna och inget att förlora, sa tränaren Anders Linderoth i C More strax innan avspark mot Falkenberg
Vadå inget att förlora?
Fram till för några timmar sen var Mjällby ett allsvenskt lag.
Nu spelar de i näst högsta serien. Mjällby hade ALLT att förlora.
Känslan har funnit där under hösten. Det har varit hängande huvuden, tveksamma insatser och inget jävlaranamma.
Som i senaste matchen mot Kalmar, där Tor Hovda tryckte in 1-0 efter långt inkast och Marcus Nilsson nickade in 2-0 efter frispark.
Och igen mot Falkenberg. Andreas Blomqvist hade bevakning på Dan Keat när inlägget kom i den 33:e minuten. Sekunden senare stod han och tittade på när Keat hoppade upp och nickade in 1-0.
I den 67:e minuten byttes Kristian Haynes in. Den Mjällbyspelare som kanske har störst vinnarskalle har varit utanför laget under slutspurten men när han väl tog plats på planen dröjde det bara en minut innan han spelade fram Joel Enarsson till 1-1. Och i den 80:e minuten slängde han sig handlöst och täckte Stefan Rodevågs skott som annars hade gett 2-1.
Den desperationen. Den offerviljan.
Mjällby har saknat den.
Bland annat därför tvingas laget starta om i superettan.
Jag tog farväl av Strandvallen redan efter förlusten mot Kalmar.
Nu är det dags att säga adjö till Mjällby, åtminstone den allsvenska versionen.
Till Tobias Grahn, Christian Wilhelmsson, Moestafa El Kabir, Erton Fejzullahu, Juan Robledo, William Leandersson och de övriga som fått den här humlan att flyga i fem år vill jag rikta ett stort tack.
Det har varit ett nöje att följa er show.