Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Han ville gå med värdighet och elegans, ty han var David Bowie

FOTO: Nancy Ellison/Polaris

Han ville inte att hans sista tid på jorden skulle präglas av cancern, ville inte bli ihågkommen som den dödssjuka stjärnan som förtvinade, artisten som vi skulle tycka synd om. Han ville gå med värdighet och elegans, ty han var David Bowie.

Det sista vi ser av David Bowie innan cancern besegrar honom är svenske Johan Rencks video till ”Lazarus” från albumet ”Blackstar”, som gavs ut i samband med födelsedagen den 8 januari, bara ett par dagar innan dödsbeskedet.

Han ligger på sin dödsbädd, med ögonbindel, och han sträcker förtvivlat sina armar mot himlen. Han står på golvet och fryser, och går baklänges tillbaka in i garderoben som han en gång kom ut från. Sedan: tystnad.

David Bowie levde med stil och han lämnade oss med stil, ända in till slutscenen i den sista föreställningen. Jag tror att jag älskade honom. En gång fick jag inflammation i regnbågshinnan som gjorde att min ena pupill blev större än den andra, som hos David Bowie, och då blev vi bröder.

Han var mannen som föll ned till vår jord, förändrade världen och sålde den, mannen som knöt ihop musiken med konst och teater och mode och fick det att bli något större än livet. Och som han sjöng.

Han sökte nya och gamla influenser och drog åt sig dem som en uttorkad växt, han förvandlade allt till något alldeles eget och påverkade i sin tur artister och stilar från popmusikens hela spektrum: från brittisk glamrock och punk från båda sidor av Atlanten, till grunge, pop, soul, electronica och disco.

Han gjorde rockmusiken androgyn, han trotsade könsroller och normer för hur en rockstjärna kunde se ut och så fort hans nya personlighet var etablerad gick han vidare och lämnade över åt imitatörerna att stanna upp i rörelsen framåt.

Han fick många av oss att tro på oss själva.

David Bowie blev 69 år och höll sin cancersjukdom hemlig för alla utom en mindre krets. Han ville lämna ifrån sig ett testamente som – ännu en gång, en sista gång – visade upp en ny David Bowie, en ny inriktning, en ny sorts dramatik.

Men allt började, som sig bör, med ett rejält fiasko.

Född och uppväxt i södra London spelade David Jones som tonåring på 1960-talet i band som Kon-rads, King Bees, Manish Boys, Lower Third, Buzz och Riot Squad. Som 20-åring blev han soloartist och skapade artistnamnet från David Bowie.

Första soloalbumet ”David Bowie” gavs ut 1 juni 1967, ironiskt nog samma dag som Beatles släppte sin klassiker ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Det blev 100-0 till Beatles. Såväl singlar som debutalbum floppade och skivbolaget kickade den blivande världsstjärnan. Det är lätt att förstå varför.

Singeln ”The laughing gnome” kan faktiskt vara Bowies värsta stund, en irriterande barnsång i psykedelisk kabaréstil med fagott som ledande instrument. Dessutom med inslag av en uppskruvad smurfröst som på ett kusligt sätt förebådade kulturkatastrofen ”Smurfhits” 30 år senare.

Själv recenserar han debutalbumet så här, i biografin ”The complete David Bowie” av Nicholas Pegg:

– Nej, jag har inte mycket att säga till dess fördel. När det gäller texterna antar jag att jag kämpade för att bli någonting, en novellförfattare. Musikaliskt är den ganska bisarr. Jag vet inte var jag befann mig.

Inför världsturnén 1990 fick fansen rösta om vilken låt de helst ville höra från scenen, och ”Laughing gnome” vann. David Bowie vägrade att spela den, så klart.

Kan man säga att det första fiaskot räddade David Bowie från en karriär inom kabaré? Ja, kanske kan vi se det på det viset.

När han ett par år senare hade läkt såren från sin misslyckade debut drogs han mot folkrock och psykedelia och skrev låten ”Space oddity”, influerad av Stanley Kubricks film ”År 2001: ett rymdäventyr”.

Det blev hans första hit: en femteplats på brittiska singellistan.

– Jag relaterar till känslan av isolering, har David Bowie sagt om Stanley Kubricks påverkan.

I ”Space oddity” lanserar David Bowie den uppdiktade astronauten Major Tom, som återkommer i senare låtar, som en symbol för honom själv, hans första rollfigur.

Även andra albumet kallades bara ”David Bowie”, vilket markerar att det första redan var utsuddat ur medvetandet. När det gavs ut på nytt några år senare blev titeln ”Space oddity”, efter hitlåten som gav den unge Bowie hopp om att han ändå hade en framtid inom musiken.

Under de här åren blev David Bowie inspirerad av Lindsay Kemp, en brittisk dansare, mimare, skådespelare och koreograf. De satte upp en teaterföreställning ihop och Lindsay Kemp stödde Bowie i försöken att kanalisera sin talang för rörelse och det visuella – och vägledde honom när han gick vidare mot sin legendariska scenpersonlighet Ziggy Stardust.

Till amerikanska musiktidningen Crawdaddy sa Lindsay Kemp 1974:

– Jag hjälpte David att befria sin kropp.

David Bowies två album från tidigt 1970-tal, ”The man who sold the world” och ”Hunky dory”, blev inga stora succéer när de gavs ut, och fick blandad kritik, men har i efterhand fått rejäl revansch. Det är musikaliskt en början på glamrockperioden, och på originalutgåvan av ”The man who sold the world” poserar David Bowie i klänning. Han genomförde naturligtvis också intervjuer i klänning.

Här finns, på ”Hunky dory”, den sång som mer än någon annan karaktäriserar David Bowie som artist: ”Changes”.

Oh, look out you rock ‘n rollers Ch-ch-ch-ch-changes

Turn and face the strange Ch-ch-changes

Pretty soon now you’re gonna get older

Förändringen är en förutsättning, rörelsen framåt ett villkor.

Nu samlade David Bowie för första gången ihop de musiker som skulle bli hans band under de följande extremt omvälvande och lyckosamma åren: Mick Ronson, Trevor Bolder och Mick Woodmansey. Eller som de så småningom kallades: The Spiders from Mars.

Även om Bowie givetvis hade det brittiska anslaget i sin musik, är det uppenbart hur mycket han insöp och berördes av amerikansk kultur – och hur han i sin tur redan vid den här tiden starkt påverkade den alternativa rockscenen i USA.

David Bowie reste första gången till New York i början av 1970-talet, såg den legendariska och inflytelserika gruppen Velvet Underground spela på Electric Circus, pratade med sångaren Doug Yule bakom scenen i tron att det var Lou Reed. Han mötte Lou Reed på riktigt året efter, och producerade senare tillsammans med Mick Ronson albumet ”Transformer”, som blev Lou Reeds sologenombrott.

Samma vecka i New York lärde David Bowie känna Iggy Pop efter en konsert på Max’s Kansas City, vilket ledde till flera klassiska samarbeten. Bowie träffade också konstnären Andy Warhol i hans ateljé The Factory i New York, en annan inspirationskälla och hyllad i låten ”Andy Warhol”. Men det blev inget lyckat möte.

I en intervju i Performing Songwriter magazine 2003 berättar David Bowie:

– Jag tog med mig sången till The Factory när jag kom till Amerika första gången och spelade den för honom, och han hatade den. Avskydde den. Han sa: ”Å, aha, OK” och gick sedan bara därifrån.

I berättelsen om David Bowie heter huvudpersonen Ziggy Stardust, den roll som blev hans nästa. Bowie fantiserade fram en saga om en gudabenådad och utomjordisk rockstjärna, och byggde upp myterna kring honom.

Sedan klev han in i den rollen, blev den legenden.

Med Mick Ronsons hjälp, som medproducent och extraordinär rockgitarrist med ett alldeles eget, distinkt sound, skapade David Bowie under några år musik som inte bara förändrade rocken och musikvärlden just då utan också påverkade rockens förutsättningar och musikvärlden för all framtid.

Ziggy played guitar, jamming good with Weird and Gilly

And the spiders from Mars

He played it left hand but made it too far

Became the special man, then we were Ziggy’s band

David Bowie och hans band spelade in ”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” på tio dagar i Trident Studios i London. Det var inte alls ovanligt, särskilt för artister utan pengar, att inspelningarna gick undan. Producenten Ken Scott säger till New Musical Express att Bowie inte gillade att vara i studion. Han blev uttråkad.

– Han är den bästa sångare jag har arbetat med, och all hans sång är första tagningen, berättar Ken Scott. För den som inte har förstått David Bowies storhet som sångare kan det vara bra att ha det uttalandet i minnet och sedan lyssna på hur han sjunger i ”Rock’n’roll suicide”. En tagning! När inspelningarna var klara tyckte inte skivbolaget RCA att det fanns någon singel på skivan, en i dag obegriplig kommentar. Men det fick David Bowie att komponera och spela in ”Starman”.

Det var den 5 juli 1972 allting vände. Den unge artisten hade i princip fyra misslyckade album bakom sig. Det var nu det gällde, albumet hade kommit ut och denna sommarkväll visade bandet upp sig i brittisk tv och framförde låten ”Starman”.

David Bowie var full av självförtroende. Han hade färgat håret morotsrött. Han hade precis varit i studion och producerat ett album med Mott the Hoople, och skänkt sin låt ”All the young dudes” till Ian Hunter och hans band. Legendaren Lou Reed hade ringt och bett honom producera skivan ”Transformer”, och i New Musical Express sa Bowie: ”Ziggy är min gåva till er”, och menade då världen. I en intervju i Melody Maker kom han ut ur garderoben, och berättade att han var bisexuell:

– Jag är gay, har alltid varit det. Även när jag var David Jones.

Den utomjordiska, androgyna, gitarrspelande rockstjärnan Ziggy Stardust med sitt rymdband The Spiders from Mars gjorde tv-succé i sina konstiga, färgglada och glamorösa kläder. ”Starman” var tre minuter perfekt pop. Det var helt galet. Publiken älskade alltihop.

”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” gick in på brittiska försäljningslistan och stannade där i över två år. De tre tidigare ignorerade albumen gick också upp på listorna. Tre dagar efter tv-showen var det konsert i Royal Festival Hall i London, och i slutet kom Lou Reed upp på scenen och gjorde tre av sina låtar tillsammans med Bowie och hans band.

En ny stjärna var född. Ziggy Stardust hade inlett sin erövring av världen.

Året som följde blev hysteriskt. David Bowie gjorde en massiv världsturné, komponerade under resorna nya låtar till nästa album, ”Aladdin Sane”. Han spelade in den skivan i London, New York och Nashville och spelade dessutom in ännu ett album i en studio i Frankrike. Den fick heta ”Pin ups” och bestod av covers på låtar som inspirerat honom, med Kinks, Who, Yardbirds, Pretty Things och Pink Floyd.

Omslaget med närbilder på Bowies och fotomodellen Twiggys ansikten var magiskt. I den lokala skivbutiken på Kanalgatan i Skellefteå bönade och bad jag att få affischen de hade satt upp. Den hamnade på väggen i tonårsrummet.

Tempot var uppskruvat för Bowie den här perioden, och det är lätt att förstå ordleken i albumtiteln, en galen kille. Aladdin Sane är Ziggy Stardust som möter framgång och kaos i USA. Texterna är färgade av Bowies fascination av amerikansk kultur och av det omfattande turnerandet i USA: allt från Hollywoods dekadens i ”Cracked actor”, över upploppen i ”Panic in Detroit” till amfetaminet och kokainet som flödar i ”Jean Genie”.

När turnén nådde London igen, den 3 juli 1973, chockade David Bowie inte bara publiken utan även sitt band med att säga:

– Av alla konserter på den här turnén kommer just den här att stanna hos oss längst, inte bara för att det är den sista spelningen på turnén, utan också för att det är den sista spelningen vi någonsin kommer att göra.

Många, inklusive pressen, trodde att David Bowie skulle lägga av helt . Men uttalandet betydde enbart att han avlivade Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. David Bowie behövde gå vidare. Han kunde inte vara Ziggy för resten av livet.

För David Bowie var glamrocken över, han hoppade av precis innan den riskerade att bli en parodi på sig själv. De år som följde kännetecknades av ett glidande från rockmusiken mot en mer soulorienterad stil och så småningom över till funk och mer elektronisk musik.

David Bowie flyttade till USA och bodde först i New York och senare i Los Angeles. Inspelningarna av albumet ”Young americans” gjordes i Philadelphia under 1974 och början av 1975 med amerikanska musiker som Carlos Alomar, Mike Garson, David Sanborn och den då okända sångaren Luther Vandross.

Carlos Alomar säger till BBC:

– Jag visste inte vem han var, men det var den vitaste man jag någonsin sett. Han var inte rosa, han var genomskinlig.

David Bowie arbetade dag och natt i studion, och höll sig i gång med hjälp av kokain. John Lennon dök upp och sjöng och spelade gitarr på ”Fame” och ”Across the Universe”. Pianisten Mike Garson minns att inspelningarna kunde pågå till klockan fyra, fem eller sex på morgonen. I ”The complete David Bowie” säger Mike Garson:

– Jag minns bara att han var i en otroligt kreativ fas. Han bara flög fram.

Varken skivbolaget eller managern Tony de Fries var särskilt belåtna med Bowies nya stil. Själv var han överförtjust. Han la in flera av de nya soullåtarna under andra halvan av sin Diamond Dogs-turné, trots att ”Young americans” inte var släppt. Och i en intervju med Los Angeles Times, när han skulle prata om den nya liveplattan ”David Live” kunde han inte hålla sig utan pratade mer om de nya inspelningarna som inte skulle ges ut förrän ett halvår senare:

– Jag är så upphetsad över den här… och den kan säga mer om var jag befinner mig just nu än något annat. Tidigare har jag använt koncept, idéer teorier, men det här albumet har ingenting med det att göra. Det är bara emotionellt flyt.

”Young americans” delar än i dag fansen: bra eller dåligt? Är det plastsoul, som Bowie själv med kärleksfull ironi kallade det? Eller är det genuint och originellt? Titellåten ”Young americans” är i alla fall en klassiker, och ”Fame” blev David Bowies första USA-etta.

Fame, it’s not your brain, it’s just the flame

That burns your change to keep you insane

Personligen höll David Bowie på att tappa greppet. Han var mager, höll på med ockultism, han åt för lite, rökte för mycket och framför allt: han fortsatte att missbruka kokain i stora mängder.

– Jag var nära en överdos flera gånger. Det var som att sitta i en bil som rusar mot ett stup, säger han i BBC-dokumentären ”Five years”.

Han uppfann en ny roll att spela, The Thin White Duke, den galna aristokraten. Många var oroliga för hans fysiska och psykiska hälsa, särskilt när han offentligt började babbla om att Hitler var en av världens första rockstjärnor, att Storbritannien behöver en fascistledare och när han klev av tåget i London iklädd svart skinnrock och hälsade han folket med en nazihälsning.

För den som älskar David Bowie var det en svår stund, för att inte säga obegriplig.

Nästan lika svårt att förstå var hur han ur dessa drogdimmor kunde leverera ett så fantastiskt album som ”Station to station”; ännu ett nyskapande epos och en motsägelse, både kallt och varmt på samma gång. Här finns en ryggrad av funk parat med kalla maskinella ljud och så Bowies djupa, varma röst, kanske har han aldrig sjungit bättre än just här.

Med tanke på hur mycket knark som gick åt, hur förvirrad han var, och att han själv säger att han inget minns av inspelningarna är det något sorts perverterat mirakel att det kan låta så bra.

David Bowie var tvungen att lämna USA, och ta sig ur drogberoendet. Han flyttade tillbaka till Europa, först Schweiz, sedan Frankrike och så Västtyskland och Berlin, fortfarande delat av muren. Till Uncut har Bowie berättat:

– Under många år hade Berlin tilltalat mig som ett slags fristad. Det var en av de få städer där jag kunde röra mig i anonymitet. Jag var nästan pank; det var billigt att leva där. Av någon anledning brydde sig Berlinborna inte. Inte om en engelsk rocksångare, i alla fall.

Han bosatte sig i en lägenhet ovanför en butik som sålde reservdelar till bilar. Den låg i Schöneberg, en stadsdel med många turkiska invandrare. Han åt på den lokala restaurangen, han cyklade till inspelningsstudion. Han delade lägenhet med Iggy Pop, som hade ett heroinberoende att besegra. Han skrev låtar till och producerade ”The idiot” och ”Lust for life” för Iggy Pop, och gjorde de tre egna album som brukar kallas Berlin-trilogin.

Den som inte har hört ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” har åtminstone inte kunnat undgå den hypnotiska titellåten från ”Heroes”.

Oh we can beat them, for ever and ever

Then we could be heroes, just for one day

Samma år som ”Station to station” gavs ut , 1976, kom David Bowie för första gången till Sverige för två konserter, på Kungliga tennishallen i Stockholm och på Scandinavium i Göteborg. 1978 kom han tillbaka till samma konsertarenor, nu med ”Low” och ”Heroes” i bagaget och med en andra del av konserten som inleddes med fem låtar från Ziggy Stardust-plattan.

I ett nytt lappkast, från det experimentella och hypnotiska Berlinsoundet klev David Bowie på 1980-talet ut på dansgolvet, som en fashionabel discokung i blonda lockar och gul kostym. Han gjorde ”Under pressure” med Queen, ”Cat people” med Giorgio Moroder och så albumet och danshiten ”Let’s dance”, där Nile Rodgers och Bernard Edwards från Chic medverkar.

David Bowie växte ännu en storlek, och gjorde sina två största arenakonserter någonsin i Sverige i juni 1983. Då kom sammanlagt 120 000 för att lyssna på och skaka rumpa till ”Let’s dance”, en av hans största kommersiella framgångar.

Många år senare sa Bowie att ”Let’s dance” var bra på sitt sätt, ”men den trängde in mig i ett hörn på ett sådant vis att det skadade min integritet”.

Han blev för populär helt enkelt, och lösningen på det blev att starta det slamriga Tin Machine och försöka smälta in i en grupp. Bandet blev ett instrument för Bowie att hitta tillbaka till sin kreativitet. Så fort man känner sig trygg är man död.

Så där höll han på. Men Bowie hade ändå svårt att övertyga oss om sin storhet i fortsättningen. Varje gång ville vi tro att nu skulle det hända något riktigt rafflande, och visst finns det saker med ”Outside” från 1995 och ”Reality” från 2003 som går att tycka om, men älska? När han som 57-åring fick hjärtproblem på scenen vid en festival i tyska Scheessel i juli 2004 och tvingades till en akut hjärtoperation var vi många som trodde att eran David Bowie var över för gott. Han försvann från offentligheten under nästan tio år. Men han kom tillbaka för att iscensätta sitt avsked och överraska oss en sista gång, nu i rollen som sig själv och sitt oundvikliga öde.

I ”Lazarus” på sista skivan sjunger han:

This way or no way

You know I’ll be free

Just like that bluebird

Now, ain’t that just like me?

David Bowie sa en gång att även om han ofta byter kläder är orden och ämnena han har valt att berätta om ständigt desamma: isolering, övergivenhet, rädsla och ångest. Det vill säga alla höjdpunkterna under ens liv.

David Bowie är död. Leve David Bowie.

[Texten ursprungligen publicerad i Expressen 16 januari 2016]