Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag borde ha svarat: ”Det är jag som är Natan Andersson”

natan

Sålunda lyder berättelsen om Natan Anderssons fantastiska kropp, framförd av Klunganpojken Olof Wretling på Södra teatern i Stockholm i kväll.

Berättarstil: Torgnymelodisk.

”Inaveln i Västerbotten var inte bara av ondo, kroppsliga defekter vändes till något positivt och blev till hjälpmedel i arbetet.”

”Natan är tolv år när han för första gången ansöker om medlemskap i Västerbottens Inavelssällskap. Det är storebror och tillika pappa hanses Erik som skjutsar honom in till Umeå och Inavelssällskapets nya lokaler på Västra Rådhusgatan 5, bara ett stenkast från restaurang Cajsa Warg.”

”Natan tar en kölapp och sätter sig och väntar. Mitt emot i väntrummet sitter en jämnårig flicka. Hon heter Dessiré, är från Dorotea och är hjulbent på ena benet och kobent på det andra.”

”Natan, son och bror till Erik Andersson, drar upp skjortan ur byxorna och visar vad han har att komma med.”

Resten av historien kan ni läsa i den mastiga boken ”Till häst genom Västerbotten”. Den har tyvärr, påstås från scenen, ett giftigt omslag som man varken bör suga eller slicka på.

Tillsammans med Klunganpojken Sven Björklund har Olof Wretling gett ut boken för att kartlägga länets muntliga berättartraditioner. Det är en smart idé att göra bokrelease genom en scenföreställning som är en blandning av hiphop (snygg inledningsdans!), powerpoint och dramatisering av några kapitel.

En bok ingår i biljettpriset, vi får dem signerade av författarna efteråt. ”Jag känner igen dig”, säger Olof Wretling, och först långt senare kommer jag på vad jag skulle ha svarat : ”Det är jag som är Natan Andersson”.