Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

144 kviltade lättviktsjackor siktade på Djurgården och Östermalm

lättviktare kopia

Två spaningar i helgen, om grupptillhörighet och mode.

Vi tog en söndagspromenad längs Djurgårdskanalen i Stockholm och när vi efter ett tag observerade att var och varannan person bar en så kallad lättviktsjacka började vi räkna.

Det är alltså de där tunnare täckjackorna jag pratar om, kviltade, i smårutigt med manchester på kragen om det är old school Östermalm och i tvärrandigt och gärna en huva om det är nyare jackor.

På en och en halv timmes promenad räknade vi till 144 lättviktsjackor av det här slaget. Det är mer än en i minuten. Så småningom blev det rätt komiskt. Vi fnissade 144 gånger, lite mer för varje gång.

Kvällen innan var jag på en hypnotisk konsert med War on Drugs på Münchenbryggeriet i Stockholm. Adam Granduciel sjunger som en ung Bob Dylan, spelar gitarr som en gammal Neil Young, experimenterar med rockens former och rytmer, och lyckas skapa en vågrörelse i musiken som är väldigt tilltalande.

När jag stod i baren och trängdes för att köpa några öl såg jag mig omkring och insåg att en majoritet av människorna hade rutiga skjortor och helskägg. Även jag. Trots att jag vid mitt senaste besök på Münchenbryggeriet gjorde mig lustig över detta går jag nu själv dit i rutig skjorta.

Då skulle man önska ett svar från Magdalena Ribbing. Är inte detta beteende rätt fånigt? Eller följer vi bara klädkoden? Gör vi det omedvetet för att vi vill smälta in och visa vilken grupp vi tillhör? Är det den som fnissar sist som fnissar bäst?

Svar skickas till signaturen ”En som aldrig mer ska bära rutig skjorta på Münchenbryggeriet”.