Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Jag åkte 455 mil och letade DRÖMMEN OM SVERIGE



SVERIGE. Jag åkte ut och letade drömmen om Sverige. Hur såg den ut en gång och hur ser den ut i dag? Var har vi varit och vart är vi på väg?

Genom att undvika de breda vägarna och de stora städerna hoppades jag finna de små sanningarna och en större bild av vårt land.

Varje dag stannade jag och fick svar hos vanliga, ovanliga människor längs vägen.

När jag tänker tillbaka på min månadslånga resa genom Sverige, från norra Lappland till södra Skåne, är en tidig morgon vid sjön Växnan i Ljusdal en sorts mittpunkt i berättelsen.

Ensam vandrade jag längs stranden, nattens frost låg ännu kvar på sandens mjuka kullar och de sista resterna av morgondimman andades ut över det spegelblanka vattnet. Från andra sidan sjön, där skogen och åkrarna tog vid, hördes en kossas olyckliga råmande och jag log och blev så där sentimental som man kan bli i Hälsingland när man hör en ko bröla tidigt en frostig morgon.

Jag begrundade hur vi under 100 år har gått från bondesamhälle till industri, teknik och tjänster. Jag drog mig till minnes att Sverige 1970 var världsetta när det gällde hög och jämnt fördelad levnadsstandard, inräknat tryggheten för att behålla den när vi blev sjuka, arbetslösa och gamla. Jag grunnade över att det inte längre ser ut så.

Min resa har företagits i en husbil, döpt till Akka efter förargåsen i Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Akka var från Lappland. Där började också min färd, i Dokkas hundra mil norr om Ljusdal. Den slutade i Abbekås i Skåne, hundra mil söder om Ljusdal, inte långt från den nedbrunna Nils Holgersson-gården.

Sammanlagt körde jag 455 mil, men den första kvällen endast 23, och på en gårdsplan utanför en ort med det sympatiska namnet Naisheden observerade jag två män i hjälmar med lampor. De stod i mörkret och svetsade. Ibland finns det saker som bara måste svetsas ihop sent en onsdag kväll.

Byn som heter Dokkas utanför Gällivare hade gått till sängs vid min ankomst, men det fanns en öppen plats under två gatlyktor, mellan bönhuset och klockstapeln, där jag parkerade Akka. När jag vaknade sju timmar senare var det minusgrader, och ett lätt snötäcke hade färgat byn vit.

Hunden Tundra skällde ut mig när jag klev in i den mysiga, röda trävillan med vita knutar. Blott 18-årige Nick Clements flyttade från det lilla holländska samhället Wemeldinge till det lilla svenska samhället Dokkas. Här fick han själv, hans pappa Frans, 42, och styvmamman Belle-Amie, 38, arbete och möjlighet att köpa ett billigt hus. I deras hemtrakter i den sydvästra delen av Nederländerna har varenda fabrik stängt, sa Nick, och i Gällivare blev han erbjuden flera jobb direkt.

– I Sverige ropar de efter oss, kom hit och jobba! Här har jag erbjudits fem olika jobb, utan högre utbildning efter gymnasiet. Det jag hade var erfarenhet från att jobba i kök.

Samtidigt går det, som ett exempel, 1 171 arbetslösa från Hotell- och restauranganställdas förbund, bara i Stockholm, och 4 482 i hela landet. De vill väl eller kan inte flytta på sig. ”Vi flytt int”, som slagordet löd under strukturomvandlingen på 1960- och 1970-talen, när många människor i norra Sverige mot sin vilja tvingades dra söderut.

För familjen Clements såg drömmen om Sverige ut så här, när de betraktade den från Holland: fasta jobb, rymlig bostad, till synes oändlig natur inpå knuten, en sorts frihet.

Som Selma Lagerlöf beskrev landskapet: ”Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser.”

Dagen efter, i Harads i Norrbotten, två och en halv timmes bilfärd från Dokkas, mötte jag den andra sidan av gruvboomen i norra Sverige: hotet mot miljön och mot den samiska kulturen.

Tidigt denna morgon var 97:an en väg för de ensamma; en och annan långtradarchaufför, en och annan rovfågel, lika fria, lika ofria i sin dagliga jakt på brödfödan.

Ensam bor också Stefan Mikaelsson, 55, i en liten by utanför Harads. Gården består av flera timrade byggnader, något grånade. Den samiska flaggan var hissad och vi sörplade snabbkaffe och knaprade på glutenfria majskakor med kaviar i köket där Stefan Mikaelssons farbror dog knall och fall vid 53 års ålder.

Stefan Mikaelsson är sametingets stridbare ordförande, kallar sig queer och använder nagellack för att utmana mansbilden. Men framför allt vill han utmana svenska staten, som enligt honom inte bryr sig om samerna annat än i konstitutionen:

– Jag trodde att den samiska kulturen inte var ett hot. Sverige har förändrats till ett land som hellre exporterar vapen och krigsmateriel än att man sprider mänskliga rättigheter.

Gruvbrytningens miljöpåverkan ruinerar samernas möjlighet att utöva sin kultur, sa Stefan Mikaelsson. Brytpunkten är passerad. Signalen från regering och myndigheter är att så här ska det fortsätta. Jobben eller miljön? Jobben eller kulturen? Hur ser valet ut?

Sverige är i förändring, och kanske märks det tydligast när man åker genom det inre av landet, ser hur människorna i glesnande byar och slitna bruksorter anstränger sig för att hitta alternativen när arbetstillfällena blir färre och servicen magrare. Utanför storstäderna har 14 000 statliga jobb försvunnit sedan 2006.

Före detta skogsarbetaren Doris Berglund, 81, har bott i byn Övra i Ångermanland i 79 år och sett hur samhällsfunktioner har kapats och människor flytt. Skolan, barnfamiljerna, den fasta telefonen, postutbärningen… sedan 14 år tillbaka är hon ensam kvar.

Klädd i välstruken rutig flanellskjorta instoppad i de nytvättade blåjeansen tog dynamiska Doris emot på gården, bjöd in i det ombonade köket med den i förebyggande syfte ständigt rinnande kranen. Hon bor i slutet av en ranglig skogsväg, har en mil till närmaste granne, tre mil för att hämta sin post, har nyligen opererat höften. Ska hon få finnas i Sverige? Ska Doris Berglund kunna bo kvar på sin gård till sista andetaget?

– Man skapar nya lagar och drar bort så mycket, man gör det omöjligt till slut för någon att bo så här. Det började med att skolan las ner. Sen har det bara fortsatt, sa hon och snörpte missnöjt på munnen.

Många har insett att om det ska hända något får man ta saken i egna händer. Det finns stor entusiasm hos många människor, vars dröm är att kunna stanna och fortsätta leva i sin hembygd.

Riviga Cathrin Elfstrand, 49, i västerbottniska Jörn, en ort med 824 invånare, startade ett spa, öppnade en restaurang, drog i gång en städfirma, räddade badhuset från rivning, tog över dess drift och byggde till ett gym. Efter att ha jobbat inom omsorgen i hela sitt liv – bland annat på det kommunala servicehuset i Jörn tills kommunen la ned det för tio år sedan – blev Cathrin Elfstrand entreprenör och startmotor till en rad verksamheter.

När jag en solig dag i Jörn frågade henne vad Sverige kan göra annorlunda kom svaret snabbt:

– Jag hoppas vi kan lägga mer pengar på vård, omsorg och skola. De gamla ska jävlar inte sitta och äta osmakliga matlådor på rummet sitt. Jag blir så arg.

I Pilgrimstad i Jämtland drack Erik Magnusson, 71, en kopp kaffe med statsminister Olof Palme på hans sista offentliga uppdrag, två dagar före mordet 1986. Under väggklockans trevliga tickande mötte jag Erik Magnusson, vars liv också är en berättelse om Sverige. Han gick från reparatör till facklig förtroendeman, ordförande i fackklubben, ombudsman, verkmästare, och så socialdemokratisk lokalpolitiker, kommunalråd, och nu pensionär och konsult hemma i den vita tegelvillan i Pilgrimstad.

När boardfabrikens nedläggning var ett faktum satsade han allt på att bygga om den till ett modernt industrihus och gräva fram nya arbetstillfällen till ett samhälle med 350 invånare, och lyckades. Människor kan göra skillnad, en människa kan göra skillnad, detta faktum mötte jag gång på gång under min resa.

Som i Ånge i Medelpad, där den rådiga Ica-handlaren Astrid Gradin, 37, kunde undsätta en utvisad armenisk flyktingfamilj – som efter tio år i landet betraktades som svenskar av både sig själva och sina vänner – genom att anställa mamman Susanna Danielyan, 39, i butiken.

Eller som i Morgongåva i Uppland, där den energiske boxningstränaren Kermith Fredriksson, 55, startade en boxningsklubb och räddade gympasalen från att rivas och förhoppningsvis också lyckas fånga upp några av de barn och ungdomar som är på väg åt fel håll.

Som i Laholm i Halland, där den upproriske 15-åringen Fredrik Roos Lindell har skrivit debattartiklar, fixat protester på Facebook, ordnat demonstrationer och protesterat så kraftigt mot kommunens förslag att lägga ned fritidsgårdar att alliansen nu har skjutit till tio miljoner för att rädda verksamheten.

Berättelsen om Sverige fortsatte i Skattungbyn i Dalarna, och färden dit gick genom Orsa finnmark. Under 1600-talet var det stor finsk invandring till dessa trakter, därav många finska ortsnamn. Jag stannade min husbil Akka och åt en smakrik älgfärsbiff i Noppikoski på ett värdshus som var stängt men hade öppnat ändå för att det kom några.

Skattungbyn är en ovanligt livlig by med anor från 1500-talet, ungefär 350 invånare och omkring 20 olika nationaliteter. Den ligger högt i kanten av Siljansringen, Europas största nedslagskrater, skapad av en meteorit för flera hundra miljoner år sedan. Utsikten över Orsa finnmarks skogar är fulländad.

Precis som Övra kunde Skattungbyn ha varit avfolkad med bara en envis pensionär kvar i sitt 1800-talshus och ett minne av att Ingmar Bergman var här och spelade in några filmer en gång i tiden.

Men en kurs i ekologisk odling och hållbar livsföring ändrade på detta. Från 1978 har Mora folkhögskola hållit denna kurs i byn, inriktad på självhushållning och bevarandet av gamla hantverkstekniker. Det har lockat hit unga människor, som byggt upp alternativa livsstilar och gett byn nytt liv.

32-åriga jägmästaren Lina Bergquist går kursen vid sidan av sitt naturvårdsarbete i skogen och har byggt om en vagn till ett minitorp med kamin och spröjsade fönster, pärlspont på väggarna och trasmattor på golvet. Hon sa att hon älskade möjligheten att kunna flytta sitt hem, och att det följer en enkel livsstil med den sortens boende. Det finns omkring tio bostäder på hjul i byn.

Skattungbyn har många gemensamma projekt, som skolan och butiken, och en gratisbutik i en lada: en loppmarknad som drivs av frivilliga och där allt kostar noll kronor. Lina Bergquist satt på sin säng med grönt överkast i vagnen när jag frågade henne vad som borde justeras i det svenska samhället. Hon svarade att det behövs fler människor som har bra kontakt med sin inre moraliska kompass:

– Sverige skulle behöva mer mod. Det finns så många duktiga, kloka, starka människor, och det vore så fint om det kunde träda fram nya förebilder, nya politiker, nya inflytelserika personer som är modiga nog att följa det som man förstår är det viktiga här i världen.

Min resa med husbilen Akka gick så till Gästrikland och Jädraås med 220 invånare och norra Europas största vindkraftverk i sina omgivningar. Ett grustag är ett grustag, ett sår i naturen, och en nedhuggen skog ersatt med en gigantisk grusplan – där delarna till vindkraftverken monterades ihop – var ingen vacker syn. Jag funderade över varför utveckling så ofta liknar förstörelse, men fann inget svar.

När byarådets Christer Lundquist och jag stod rakt under kraftverk nummer 13 var det ändå bara att hålla med honom: maffigt. Ett lätt vinande ljud hördes, och när jag tittade upp på rotorbladen och molnen drog förbi var det som om alltihop skulle störta ned över oss. Jag kände mig som Don Quijote i Cervantes klassiska roman när han började slåss mot väderkvarnar som han trodde var elaka jättar.

När vi rullade nedåt tillbaka till byn tänkte jag på Selma Lagerlöfs beskrivning av norra Gästrikland som en fager trakt med lövträdsklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar, och undrade om inte Nils Holgersson också hade tyckt att vindkraftverken äger en imponerande skönhet.

En annan dag åkte jag in i Södermanland, till Stora Sundby intill Hjälmaren, ett slott med anor från 1400-talet. Det har fyra stora torn för årstiderna, tolv mindre för månaderna, 52 rum för veckorna och 365 fönster för dagarna.

I skinnmöblerna i trapphuset slog jag mig ned tillsammans med Johan Klingspor, 59, som kan tituleras friherre, föddes här, men växte upp i ett hus på gården. Han berättade att han varje dag tänker på hur lyckligt lottad han är som får bo på detta fantastiska ställe.

Johan Klingspor hade också en bestämd åsikt om vad som måste revideras i Sverige:

– Om än det är oändligt länge sen vi invandrade så är vi dock invandrare i Sverige. Man kan heta Klingspor, eller Åkesson, men jag tror att de flesta har invandrare i sin släkt. Det är helt bedrövligt hur Sverige hanterar invandringspolitiken. Vi är ett rikt land och vi behöver arbetskraft. Vi är en åldrande befolkning och vi skulle med mycket öppnare sinne kunna ta emot många från vår omgivning.

– Jag tycker att det är ett av de riktigt stora problemen, en av de mörka sidorna med Sverige, att vi inte lyckas bättre med detta.

En gråmulen torsdag satt jag i Hampetorp i Närke tillsammans med Leif Sävhammar, 74, i hans gamla husvagn med mögelskadat förtält och ett gammalt, omkullvält kylskåp utanför ingången.

Bilder utan ljud flimrade från en liten tv. Leif Sävhammars elfirma gick i konkurs och hustrun låg i koma i två år innan hon dog. Då flyttade Leif ut till sin husvagn på Hampetorps camping på heltid. Det var 19 år sedan.

– Ja, i dag hade jag kanske kunnat få hyresbidrag eller vad de får. Jag vet inte. Men det är billigare att bo så här, lugnare och skönare.

På nästan varje campingplats som jag besökte fanns åretruntboende. Många gamla som valt detta alternativ för att det var billigast. Eller för att ”få komma ut på landet”, som en kvinnlig pensionär uttryckte sig. När jag frågade Leif Sävhammar vad han ville ändra på i samhället svarade han:

– Det törs jag inte tala om. Då blir man stark SD-anhängare… fast det finns en här som är värre. Men han är inte här nu.

Jag hittade resterna av folkhemsdrömmen i en spökstad i Valdemarsvik, ett sedan 16 år helt övergivet bostadsområde från miljonprogrammet med förfallna hus, trasiga eller igenspikade fönster, raserade staket, överväxta lekplatser och en atmosfär av undergång.

Jag hittade resterna av folkhemmet i en prydligt skött liten folkpark utanför Kristinehamn, med dansbana i gulmålad panel och gråvita detaljer. Bäckhammars folkpark byggdes 1935 och hade fullt sving ända fram till tv:n stod i var mans hem i början av 1970-talet.

Sorgligt nog slutade min Sverigeresa i rasismens tecken, i det faktum att en uppburen violinist, en sedan länge professionell musiker i Skåne inte vågade framträda med namn och bild och berätta sin historia: om hur hon först som vuxen fick veta hemligheten att hon har romsk bakgrund.

Den ännu i hög grad levande rasismen i Sverige gjorde att hennes släktingar var rädda för vad som skulle hända. De var övertygade om att följderna skulle bli negativa, och Lisa berättade därför anonymt.

Hennes förfader inom resandefolket var den legendariske spelmannen Lorens Brolin från Abbekås i södra Skåne. Därmed knöts min resa ihop med Selma Lagerlöfs berättelse om Sverige, som startade och slutade vid Nils Holgersson-gården i Västra Vemmenhög, inte långt från Abbekås.

Jag har mött en stor mängd starka, livskraftiga, passionerade människor i det inre av landet, och kanske är det inte alls det gamla Sverige vi längtar efter: ett fuskbyggt folkhem, levande men miljöfarliga bruksorter, naiv framtidsoptimism, en folkparksfylla för alla. Kanske sörjer vi drömmen vi hade om hur Sverige skulle bli.

Den nya drömmen om Sverige handlar om ett mer jämlikt, hållbart och tolerant samhälle. Där fler än en människa i Vimmerby vågar gå ut och säga att hen är homosexuell, där jobb och miljö inte står i motsatsförhållande till varandra, där en 74-åring inte tvingas bo i en sliten husvagn på Hampetorps camping i 19 år och där en skånsk musiker med rötter hos resandefolket inte måste mörka sin bakgrund.

• Under en månad körde Expressens krönikör Lars Lindström husbil genom Sverige, från Lappland till Skåne.
• Det blev 455 mil på mindre vägar och med dagliga stopp i små samhällen och byar.
• Berättelser från resan har i text och bild publicerats varje dag på expressen.se/endagisverige och flera gånger varje vecka i tidningen.
• Här är hans slutrapport om människorna och miljöerna i det inre av Sverige.