Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

YTTERBY: Fyra år i fängelse i Bolivia räddade livet på JONAS, 39


YTTERBY. En vanlig dag i det stenhårda San Pedro-fängelset i Bolivia blev den unge svenske knarksmugglaren Jonas Andersson vittne till hur en fånge mördade sin fru med en borrmaskin och sedan försökte ta sitt eget liv med en fogsvans.

I dag är Jonas Andersson, 39, en skötsam tvåbarnsfar i en villa i Ytterby. Om sina fyra år bakom murarna säger han:

– När man ser facit räddade det mitt liv, men jag kunde lika gärna ha dött.

En händelse som ser ut som en tanke är att jag parkerar min husbil Akka i skuggan av Bohus fästning på Bagdaholmen i Kungälv. När mörkret sänker sig föreställer jag mig de fasansfulla fängelsehålor utan ljusinsläpp som finns här under det som en gång var ett slott.


Nu sitter vi i köket i tegelhuset i ett mysigt villaområde i Ytterby i utkanterna av Kungälv där Jonas Andersson bor med fru, två barn och hunden Platina. Dottern Steffany, 11, har varit hos tandläkaren. Sonen Sebastian, 8, är i skolan. Hustrun Deysi, 34, stänger köksdörren så att vi får sitta i fred. Fast han inte behöver det ber Jonas om ursäkt för att det ser ut som det gör hos barnfamiljer.

Han skulle smuggla tre kilo kokain, åkte fast och fick sitta i fyra år i skräckfängelset i den bolivianska huvudstaden La Paz. Där är alla interner beväpnade, knarket flödar och fångarna tillåts ha fruar och barn boende hos sig.

Jonas var 27 år, en depressiv missbrukare och skuldsatt upp över öronen. Han hade fått ett erbjudande att lösa sina knarkskulder och tjäna en hacka genom att hämta hem kokain till Sverige från Bolivia.

– När jag reste från Göteborg till Latinamerika ägde jag ingenting. Allt var borta. Jag var missbrukare från måndag till söndag.

– Jag vet hur dumt det låter, men jag kunde inte säga nej. När de sa att jag skulle till Bolivia trodde jag först att det låg i Afrika. Jag visste ingenting. Jag hade lovat mig själv att aldrig göra något sådant. Men jag var impulsiv.

Hans liv är i dag en idyll jämfört med hur det var. Han blev drogfri i fängelset, han vågade inte annat. Han dricker inte, röker inte, men snusar mycket. Han har jobb på Icas centrallager, föreläser och utbildar dessutom i missbruksfrågor för skolor och företag och han känner sig som en starkare person. Han har också fått veta att hans extrema osäkerhet och impulsivitet beror på att han har adhd.

– Det finns kvar en oro och en ångest än i dag. Men jag kan hantera det bättre. Jag behöver inte vara så rädd för panikångest. Jag dör inte av panikångest.

När Jonas Andersson talar med skolungdomar om droger pekar han på konsekvenserna.

– Man måste ta bort allt det häftiga, det finns inget häftigt med knark. Jag pratar aldrig om våldet, men mycket om hur det har påverkat mig, även rent fysiskt, påverkat mina vänner, min familj, min mamma… som har lidigt ofantligt mycket. Det jag har gjort mot min morsa… herregud. Jag pratar mycket om konsekvenserna, om att de unga har ett val. De kan aldrig säga att de inte visste.

Journalisten Marcus Luttemans bok ”El choco” – vilket var Jonas Anderssons smeknamn i fängelset – gjorde det möjligt för honom att repa tillräckligt mod för att prata om sina misstag. Första gången han föreläste var det en pappa som reste sig upp och sa ”skäms du fan inte”.

– Det är klart jag gör, men det hjälper ju inte att bara skämmas.

Det som höll modet uppe under åren i fängelset var Deysi, att hon stöttade honom och till och med kom och bodde hos honom bakom murarna, att de gifte sig och att hon födde deras dotter, även det i San Pedro-fängelset.

– Men det som höll mig vid liv den första tiden var att jag visste att jag kunde avsluta när jag ville. Jag tänkte att jag tar mitt liv så fort det blir alltför jobbigt. Det gav mig styrka.


När min Nils Holgersson-gås Akka och jag flyger vidare mot Småland försöker jag minnas hur Selma Lagerlöf beskrev Bohuslän. Var det inte någonting om en mur? Jag slår upp det senare: ”Havet är, som var man vet, vilt och påträngande, och den delen av Sverige, som är mest utsatt för dess anfall, skyddas därför sedan många tusen år tillbaka av en lång och bred stenmur, som kallas Bohuslän.”

• Under en månad reser Expressens krönikör Lars Lindström i husbil genom det inre av Sverige – från Lappland till Skåne – och berättar om människor han möter och miljöer han färdas genom.