Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

SKÅNE: Violinisten Lisa mörkar sin romska bakgrund, fast hon är stolt

NÅGONSTANS I SKÅNE. Lisa blev fascinerad av fiolen redan som barn och har i många år arbetat som professionell musiker.

-Sedan jag var fem år har jag känt att det är fiol jag ska spela. Mamma hade en skiva med Bruchs fiolkonsert. Det var någonting med den tonen som fångade mig.

Att hon kommer från en stor fiolspelande släkt ur resandefolket, eller tattarna som de kallades, fick hon veta först som vuxen.

I Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, söder om landsvägen, började Nils Holgersson sin resa genom Sverige. Gården som Selma Lagerlöf hade som förebild brann ned för snart tio år sedan, så där har min husbil Akka och jag inget att hämta när vi nu snart sätter punkt för vår resa.

I denna bördiga trakt, i Abbekås, levde på 1800-talet den legendariska spelmannen Lorens Brolin. Han var ”tattare”, en man från resandefolket, den gren av romer som först kom till Sverige. Spelmanstraditionen fortsatte med Lorens Brolins söner och här bor fortfarande många ur Brolins släkt.

Vi träffar violinisten Lisa på ett helt annat ställe i Skåne. Hon är fast anställd musiker i en professionell orkester. Hon är stolt över sitt ursprung, men vill inte framträda med sitt riktiga namn för att det finns släktingar som är rädda för att råka ut för något negativt.

Även om det är djupt tragiskt att människor måste mörka sin bakgrund är det är inte svårt att förstå. Förföljelse, diskriminering och trakasserier har varit och är vardag för romer och resandefolket i Sverige.

Att Lorens Brolin är Lisas mormors farfar fick hon veta genom en musicerande morbror när hon gick på musikhögskolan.

– Men det här är en sådan mörk historia att han inte ville berätta allt han heller. Jag har fått ta reda på mer och mer om min släkt efterhand. Språket är fortfarande levande, de pratar svensk romani, mina kusiner och andra. Själv känner jag mig bestulen på min kultur och mitt språk.

Lisas mamma var ett av många barn som togs om hand och placerades hos fosterföräldrar.

– Hon hamnade hos goda bönder. De var väldigt snälla. Hon hade det bra till skillnad från många som hamnade på fel ställen. Men hon förstod. Hon var den mörka i byn. Hon har berättat att hon aldrig fick ha en fläck. Hon skulle vara helt klanderfri. Det skulle inte finnas något att säga om henne, berättar Lisa när vi sitter och dricker kaffe i hennes kök.

– Ingen ska säga någonting, det har gått i arv till oss syskon. Att man helst bara ska smälta in, inte på något sätt utmärka sig, bara vara tyst och flyta med.

Plötsligt hoppar en stor katt upp på fönsterblecket utanför och skrämmer nästan slag på mig. Den är ouppfostrad, går på borden, berättar Lisa, så den slängdes ut på gården inför mitt besök.

Många pusselbitar föll på plats när Lisa fick veta att hon kommer från en stor romsk fiolspelarsläkt. Varför hon alltid har haft en sådan stark inre drivkraft att spela fiol, det ständiga flyttandet förr om åren, att hon och syskonen har tagit över mycket av sättet att leva, fastän de inte har växt upp med det.

Lisa berättar om ”tattarinventeringen” som gjordes i Sverige på 1930-talet, och hur hon började storgråta när hon satt på stadsarkivet och läste.

– Jag trodde inte att det var så illa. Min mamma var med där. Man tänker att det var en annan tid. Men registreringarna har ju fortsatt och fortsätter än i dag.

– Och det sättet de blev anklagade för att leva, det är ju så alla lever i dag! Bo ihop utan att vara gifta, ha barn med flera olika… folk uppmanas att inte vara så bofasta utan kunna ta jobb var som helst, byta jobb och fara runt…

Om det senaste avslöjandet om Skånepolisens dataregister över romer säger hon:

– Jag blir ledsen, men inte det minsta förvånad. Jag hade väl blivit glatt överraskad om det visat sig att de hade slutat.

Plötsligt börjar Lisa storskratta.

– Jag kan känna lite så här: haha, där trodde ni att ni lyckades få ordning på mig, men här sitter jag med min fiol! Och har hamnat i finrummet dessutom…

Vi pratar om hur kulturer tar intryck av varandra, och om att de som är så rädda för den muslimska kulturens påverkan utan tvekan anammar till exempel amerikansk kultur. De skånska åkrarna som fylls med brandgula pumpor så här års talar ett tydligt språk. Det är också intressant att en främlingsfientlig, nationalistisk svensk kan älska Calle Jularbos dragspelsmusik och inte ha en aning om att han var rom.

Lisa säger att hon generellt är ganska öppen med sin bakgrund.

– Men på sista tiden, med Sverigedemokraterna i riksdagen, kan man känna av att mycket har ändrats. Framför allt känner jag en helt annan mentalitet i Skåne, jämfört med andra ställen där jag har bott. Här finns på en del ställen en öppen rasism som är helt godkänd.

Vi tar avsked i det höstgula, storslagna skånska landskapet och min resa genom det inre av Sverige börjar ta slut. Jag tänker att nästa gång kommer Lisa att kunna berätta sin historia helt öppet. Sedan klappar jag Akka över nospartiet och säger att nu är det dags.


• Under en månad reser Expressens krönikör Lars Lindström i husbil genom det inre av Sverige – från Lappland till Skåne – och berättar om människor han möter och miljöer han färdas genom.