Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

HALLSTAHAMMAR: STINA, 44, sprutar kulturidéer i Hollyhammars skugga

HALLSTAHAMMAR. Satsningen på filmfabriken Hollyhammar brukar användas som ett exempel på små kommuners gapande över för mycket: 100 miljoner kronor kostade experimentet skattebetalarna.

I dag svetsas och slipas järn och stål igen i Västra fabriken i Hallstahammar, och endast några sparade kulisser minner om filmdrömmen.

– Jag tycker inte att det var något fiasko. Hollyhammar gjorde mycket för Hallsta, säger kulturarbetaren Stina Elg.

Dagen börjar i Johannisbergs naturreservat, söder om Västerås, på min färd mot Hallstahammar. Jag vandrar i den västmanländska lövskogen på en stig som går längs Mälaren, i högar av löv av alla nyanser av grönt, gult, orange, rött och brunt. På kullar upp från vattnet står ekar, lindar, rönnar, askar, lönnar, hassel, klibbal, knäckepil, och på marken ligger deras löv. Det är ett skådespel, en tidig matiné en höstmorgon i Västmanland.

Många åker jorden runt för naturupplevelser, men hur duktiga är vi på att ta till oss den levande och mångskiftande natur vi har inom landets gränser?

I ett funktionalistiskt sjuvåningshus nära Kolbäcksån i Hallstahammar har Stina Elg, 44, sitt kontor. Hon sprutar ut kulturidéer. Hon ger ut böcker, skriver visor, sjunger, skådespelar, skriver revytexter, buktalar, arrangerar teater och musik, skriver artiklar och formger. Det var när hon insåg att hon inte kunde välja som hon bestämde sig för att starta eget.

– Det är så svårt att bara göra en sak. Vad ska man välja bort?

Förra året fick Stina Elg pris som årets inspiratör i kommunen, och när vi går över en gammal järnbro vid fabriksområdet med ortens klassiska stålindustrier Bulten och Kanthal stannar hon och beskriver målande hur bron borde renoveras i Hallstasonen, schlagerkompositören och sångaren Thore Skogmans anda.

– Den borde rustas upp och målas med 10 000 röda rosor. På den ena sidan ska det vara en skylt med Thore Skogmans födelsedatum, på den andra sidan hans dödsdatum. Så kan man stå här och sälja rosor på bron. Och den som förlovar sig här kan få ett intyg dör det står: Vi gängade oss i Hallstahammar!

Sedan pekar hon på de gamla rostiga nitarna på bron och säger att när de byts ut kan de bli en exklusiv present om man lägger dem i fina askar och skriver: Hallstahammar – en nitisk kommun.

Som gammal ordvitsare älskar jag den sortens påhitt, men hittills har Stina Elg inte fått någon respons från kommunen för sin idé. Kanske mest för att det råder osäkerhet vem som äger bron och vem som bör betala en upprustning.

Vi tittar på en av fasaderna till Västra fabriken där fortfarande Hotell Smeden från tv-serien ”Vänner och fiender” låtsas ligga kvar. Här finns också kvar andra kulisser: ur samma tv-serie en gatstump som ser ut som ett flerfamiljshus och en fejkad busshållplats inne på Sandviks industriområde.

Stina Elg – vars make Julle naturligtvis jobbar på Bulten – arbetade under ett halvår med ”Vänner och fiender” som hjälpreda, och båda hennes söner Anton och Gustav hade barnroller i serien. Anton spelade som treåring in 500 avsnitt.

– Det var jättemånga i Hallstahammar som blev statister och så. Klart att det fanns en stolthet i att det var filminspelning här, och det var trist att det inte gick. Det hade nog betytt mycket om Hollyhammar hade fått lika mycket stöd som Trollywood fick.

När Hollyhammar fick läggas ned efter fyra år reagerade Stina Elg som väntat: med att skriva revynummer om det! Hon tycker att kulturen i samhället lever gott i skuggan av Hollyhammar och nämner den ambitiösa Hammarteatern som ett bra exempel.

– Det händer jättemycket i kulturväg här, men det är svårare att få fullt med publik. Helst ska det vara gratis inträde och gratis korv, haha…

När jag senare passerar grillkiosken i centrum kommer ägaren ut med en pappask med korvbitar och serverar till en hund, vars husse sitter och vilar på en parkbänk bakom kiosken. Gratiskorv är tydligen grejen i Hallstahammar.

 

 • Under en månad reser Expressens krönikör Lars Lindström i husbil genom det inre av Sverige – från Lappland till Skåne – och berättar om människor han möter och miljöer han färdas genom.