Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

BRÄKNE-HOBY: Jag har funnit Jesus på en loppis i Blekinge

BRÄKNE-HOBY. Vi sitter elva förtappade själar och försöker känna gemenskap i en nästan öde kyrka i Bräkne-Hoby, mitt i Blekinge.

Att vara präst i Svenska kyrkan är ingen lätt match i dag, men prästen Mauritz Rehn gör sitt bästa och pratar engagerande om samhällsansvar. När jag efteråt frågar om de inte är tråkigt att predika för så få svarar han:

– Nej, de som kommer, de kommer.

Svenska kyrkan har ungefär 6,5 miljoner medlemmar, men inte så många av dem går i kyrkan. Lilla Bräkne-Hoby mellan Ronneby och Karlshamn har cirka 1 600 invånare, och en gigantisk kyrka som åtminstone utifrån ser ut att kunna svälja alla som bor här.

– Nej, men ungefär 500 går det in, korrigerar kyrkvärden Sven Karlsson.

Denna söndag har elva personer tagit sig hit självmant, inklusive mig. Tre medelålders kvinnor som känner varandra. Ännu en kvinna som känner trion, men nobbar att sitta med dem för att hon ”vill sitta på den andra sidan”.

Två äldre damer i beiga kappor, den ena iklädd beige hatt och den andra beige basker. Två medelålders par, förmodligen gifta, som sitter i en egen grupp. Och så jag.

Längst fram sitter två rader med konfirmander, jag tror det är nio stycken, i uttryckslös förväntan på att få bocka av den här helgens kyrkobesök.

Om vi räknar bort mig är det tio frivilliga besökare i en kyrka som tar in 500, och jag tänker att det är samma situation som när vi arrangerade en konsert med Peter LeMarc i Skellefteå i tidernas begynnelse. En smula plågsamt, men artisten gör ändå sitt bästa, naturligtvis.

Prästen Mauritz Rehn ligger inte på rygg på ett bord och spelar gitarrsolo, men han står nere på golvet i stället för i predikstolen, försöker använda de 2 000 år gamla orden i modern kontext och lever sig in budskapet.

– Att förtrycka någon är alltid skamligt, men att förtrycka den som har det sämst i samhället är extra skamligt, säger han.

De som stod lägst i samhället på Mose tid var invandrare, de faderlösa och änkorna. Tänker man efter är det samma tillstånd i dag. De som ofta hamnar längst ned på skalan är flyktingar, barn till ensamstående mammor och ensamstående kvinnliga fattigpensionärer.

Efteråt säger Mauritz Rehn till mig:

– Jag älskar budskapet att om man glömmer en kärve när man skördar, låt den ligga, gå inte och hämta den, låt någon som har det sämre ställt få den.

Bräkne-Hoby kyrka är en praktfull byggnad uppförd 1868, treskeppig med längsgående läktare på båda sidor med pelare och valvbågar och med en dopfunt från 1200-talets början.

Kyrkan är i mycket gott skick och renoverades häromåret för tio miljoner kronor, en miljon per besökare denna söndag, alltså, men så kan man förstås inte räkna. Men tio miljoner kronor är en rysligt stor hög med pengar.

Inte så stor för Svenska kyrkan i och för sig, som är en ekonomisk maktfaktor i det svenska samhället, med tillgångar på 36 miljarder kronor. DET är en stor hög med pengar. Jag lägger ändå 30 kronor i kollekthåven för att få upp Bräkne-Hobys usla snitt på 12 kronor och 50 öre per församlingsmedlem och år.

Sedan åker jag och parkerar min husbil Akka vid det stora varuhuset Karlsson, som påstår att de har ”allt mellan himmel och jordfräs”. Men det är ändå i lokalen intill, på Lions loppis, som jag finner Jesus.

Han är blond, sitter i sin moder Marias famn, har gloria och guldram och kostar endast 125 kronor. Om jag slår till? Nej, jag hittar några böcker med Selma Lagerlöf och Artur Lundkvist till ett bättre pris: tre för en tia. Men jag har funnit honom.


• Under en månad reser Expressens krönikör Lars Lindström i husbil genom det inre av Sverige – från Lappland till Skåne – och berättar om människor han möter och miljöer han färdas genom.