Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

På andra sidan Rasmusgatan

MALMÖ
En bild av Rasmusgatan i Malmö är att det är laglöst land.
Här är en annan bild, och den är minst lika sann.
Vithåriga tanter som spelar bingo hos somaliska föreningen, konstnärskollektiv i varje källarlokal, grönsaksodlingar på gårdarna och babymassage på öppna förskolan.


Många persienner är neddragna i fönstren på Rasmusgatan i Malmö. Några av trevåningshusen är rappade, andra är byggda i gult eller rött tegel. I en balkong syns kulhål. Elskåpen är vackert graffitimålade. En tom shoppingvagn står parkerad mot en vägg. Två killar i tolvårsåldern går förbi och en av dem tänder en cigarett. Lite längre bort står två unga män och byter ett trasigt däck på en bil.
I torsdags anhölls fyra män för mordet på Lönngatan i augusti förra året. Det är bara 800 meter från Rasmusgatan. Malmöpolisen fick 20 januari i år tillstånd av länsstyrelsen att kameraövervaka den 400 meter långa gatstumpen i Seved mellan klockan 18 och 24. I ett Malmö som plågas av de åtta mord som drabbat staden de senaste nio månaderna, i ett Malmö som värker av våldet är Rasmusgatan en blindtarm som polisen helst vill operera bort.
I höstas sa närpolischefen Stefan Wredenmark att ett gäng unga kriminalla tagit över på Rasmusgatan. Öppen droghandel, skottlossning mot en lägenhet, stenkastning mot polis, angrepp på budbilar och brevbärare, bilbränder, personrån på cykelbanan bakom hyreshusen, inbrott i lägenheter, äggkastning mot fönster… listan är lång på brotten som begås i området.
Men det finns en annan sida av Rasmusgatan. Människor som lever här varje dag, trivs med sina kvarter och gör allt de kan för att vända utvecklingen. Det sjuder av liv mitt i all död. Vardagen fortsätter.
Varje onsdag träffas åtta vithåriga tanter, de flesta över 80 år, hos somaliska föreningen i hörnet av Rasmusgatan och Sevedsgatan och spelar bingo. Det har de gjort i tre eller fyra år. De lägger en slant var och köper in bingovinsterna, som står prydligt uppställda på ett bord.
Anna Larsson, 87, är komikern i gänget. Hon drar ned skratt efter skratt. Hon säger att de blivit lite barnsliga på gamla dagar. Hennes syster Sonja Petersén, 80, snurrar på kulorna och sköter bingoutropen denna onsdag. De turas om. Även Sonja Petersén drar ett skämt då och då.
– Nummer sextiosex. Sexa, sexa. Om det är någon som känner sig sexig!
Anna Larsson tar första vinsten och väljer en champinjonsoppa. Inte så konstigt att hon vinner, tycker de andra: hon har sin syster som ropare, ju!
Somaliska föreningen, eller Hidde Iyo Dhaqan som den heter, är ett av naven i det positiva som snurrar på Rasmusgatan. Warsame Osman berättar om projektet som fått de äldre i området att berätta för barnen hur det såg ut här förr i tiden. Det är också bakgrunden till att bingotanterna sitter hos somaliska föreningen.
På frågan om alla morden i Malmö det senaste nio månaderna har gjort honom rädd svarar Warsame Osman:
– Nej, jag är inte så rädd. Det händer saker, visst, men man ska inte dramatisera, man ska inte överdriva. Det fanns lite mer rädsla när serieskytten härjade. Det här är inte samma sak.
Vi lyssnar på tanternas utrop och smågnabbande och Warsame Osman säger:
– Intresssant, eller hur?
Det är en absurd tanke att vi nu befinner oss mitt i det som har kallats Sveriges farligaste plats. Anna Larsson säger:
– En gång om året går vi ut och festar. Vi går på restaurang. Då har poliserna att göra!
I butiken Asia Kött intill ligger de halalslaktade köttbitarna på rad bakom glasdisken. Mest lamm och kalv. Ett lammhjärta kostar 45 kronor, en lammskalle endast 35.
– Lammskallen? Den kokar man, säger Amin Anwar, som kom till Sverige från Irak för nästan 20 år sedan och driver köttbutiken på Rasmusgatan. I utrymmet bakom honom hänger tre slaktade fårkroppar.
– En del köper ett helt får. De har stor familj, säger han. Han berättar att han köper både skånskt och danskt kött, och att de styckar själva i butiken.
– Vad ska man göra? Man måste jobba. Alla måste jobba.
Arbetslösheten är en av utmaningarna i Seved. Mindre än hälften av invånarna förvärvsarbetar och de som har jobb har låga inkomster. Här bor många unga människor och många barnfamiljer som behöver ekonomiskt stöd.
Utanför huset med köttbutiken står ett par lastbilar. Huset är inbäddat av byggnadsställningar. Det sugs ut byggdamm genom ett långt rör från vinden. 19 studentlägenheter byggs. På flaket till en av lastbilarna, bland en massa byggbråte, jobbar Tommy Hansson. Han kör lastbil och bor i Svedala.
– Man har hört mycket om hur bråkigt det är här. Men jag har inte sett nåt. Det verkar lugnare nu. Man får hoppas att det håller i sig, säger han.
En bit från byggnadsställningarna vandrar en grupp människor med en svart hund. De viker in på en av Rasmusgatans gårdar och stannar framför några pallkragar i trä, där det fortfarande trots februarikylan växer gröna plantor av palmkål.
Linnea Wettermark och Göran Larsson från föreningen Odla i stan arbetar sedan några år tillbaka med att inspirera boende i Seved att starta odlingar. Just i dag visar de några intresserade från Folkuniversitetet hur projekten fungerar. De berättar att mer än 100 personer som bor här i området är med i odlingsnätverket, och att de flätade staketen av pil kring husen inte vandaliserats ett dugg.
Linnea Wettermark förklarar att det var kolonilotter här förr i världen. En bit bort ligger områdets potatisland.
– Där plockade vi upp 300 kilo potatis i höstas.
När vi viker av från Rasmusgatan in på Sofiagatan kliver Göran Larsson upp på en hög grus och krossat kakel och kikar in i en av portarna som håller på att muras igen. Ett av problemen här har varit springet, skrikandet och droghandeln inne på gårdarna.
Nu renoveras och portlås installeras, men fortfarande står graffitin kvar på väggen: ”We live by the gun, so we die by the gun”. Det är en textrad ur låten ”2 of Amerikaz most wanted” med rapstjärnorna 2Pac och Snoop Doggy Dogg.
I en lägenhet strax intill bor Haradin Rrudhani med sina föräldrar och sin lillasyster. Han kom från Kosovo 1992, är 31 år och kör lastbil. Han står i hallen med öppen dörr och berättar:
– Jag märker inte så mycket av vad som händer här. Jag jobbar mycket. De retas med mig på jobbet och säger ”hur vågar du bo på den där farliga gatan?”. Jag ser inget av det där. Normalt sett stör de inte oss.
I en annan lägenhet på Rasmusgatan bor Hang från Vietnam med sina tre döttrar. Hon och hennes man har bara bott i området i fyra månader, och Hang är inte säker på att hon vill bo kvar. Hon tycker det skriks mycket på gatan. I förra veckan var det inbrott i deras lägenhet och någon stal deras tv och dator.
Dottern Anh, som är nio år, säger att hon efter inbrottet har börjat gå till biblioteket efter skolan för att kunna använda datorn där.
På restaurang Pardis serveras persisk lammgryta med linser, men även kebab och pizza. En fototapet föreställande tegel täcker större delen av väggarna. Tavlor med persiska motiv hänger överallt. Grytan är delikat och genom imman på fönstren ses två polisbilar sakta glida förbi.
Intill restaurangen, i lokalen som kallas Mötesplats Seved jobbar Lena Romansoff och Stefan Lennartsson. Det är öppet för alla, det finns datorer och möjlighet att få hjälp att söka jobb.
I det inre rummet sitter ett gäng unga killar och diskuterar den kommande fotbollsturneringen under sportlovet. I det yttre rummet förklarar Jack Elz vilken bra idé det är med en kulturfestival till sommaren. Han jobbar på musikförskolan Pianot i närheten och är själv musiker. Han säger:
– Grundidén var att konstnärerna i konstnärskollektiven som finns här runtomkring ville öppna dörrarna till alla ateljéer. Och sen hade jag min idé om att ha en kulturfest, med mycket musik, så slog vi ihop de säckarna. Så slår vi ihop det med Sofielundsfestivalen.
John Löfgren bor i området, och är på mötesplats Seved för att prata om en idé han har om en schackstation för unga. Än är inget klart, men han hoppas. Om oroligheterna på Rasmusgatan säger han bara:
– Jag läser mer i tidningen än vad jag ser. Så är det. Jag har sett människor som är påtända. Men jag har inte sett nån som har sålt knark. När man bor här ser man det positiva.
Tony Kravio är här för att hälsa på sin syster på Rasmusgatan, men går också till lokalen för att träffa arbetsförmedlare.
– Rasmusgatan är den bästa plats jag vet, säger han. Han har jobbat på restaurang, men är arbetslös just nu.
Efter några timmars bingo och kaffe går Ulla Lindberg, 85, ut från somaliska föreningen. Warsame Osman och Wahib Mohamed hjälper henne ut och hon börjar vandringen med rullator hem till lägenheten, där hon har bott i mer än 20 år. Hon måste stanna och vila då och då. Hon har både pacemaker och mekanisk hjärtklaff.
– Det har jag fått genomlida, säger hon och skrattar lite.
Hon berättar om hur hon tvingades sluta skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Hon säger:
– Jag tycker det var sorgligt, för jag tyckte om att gå i skolan. Men vi hade det fattigt.
Ulla Lindberg, 85 år, med pacemaker, mekanisk hjärtklaff och rullator är aldrig orolig för att röra sig i området:
– Nä, det är jag inte. Det har blivit lugnare, faktiskt… Flytta härifrån? Nä. Fast trapporna är lite jobbiga.
I en källarlokal i början av Rasmusgatan visar Maja Herrström sin plats i konstnärskollektivet AKR2. Hon bor i kvarteret och pendlar numera dagligen till Köpenhamn, eftersom hon studerar till scenograf på Statens teaterskola.
– Här jobbar jag väldigt mycket med installationskonst, illustrationskonst. Jag är en av de få som inte målar. Nu står det lite målningar här, från förr. Det här är målningar av barnen från när jag jobbade på förskolan.
Maja Herrström tycker det här är bäst av alla ställen hon har bott på. Här är det ett område, för första gången. Det har hon inte känt innan. Hon känner igen folk, de känner igen henne.
– Det är en fördel att ha jobbat på förskolan. Man lär känna barnen, deras syskon, deras föräldrar. Barnen växer ju. Jättesnabbt. Det är de som hänger omkring nu…
Hon blundar inte för att det finns problem. Hon kan känna sig osäker på cykelbanan bakom husen, för där har det varit många personrån och polisen har spärrat av där under perioder. Maja Herrström:
– Jag är den som ringer polisen när det sitter suspekta människor på gården och pillar sönder elektronik och ser konstiga ut, folk som misshandlar varandra på gården, då ringer jag alltid polisen.
Från öppna förskolan, ut i snålblåsten, kliver Emelie Sjöblom och Ebtssam Dreshaj. De har varit på babymassage med sina små flickor Maggie och Elissa. Emelie Sjöblom säger:
– Jag är inte rädd att bli skjuten. Jag är mer rädd för att bli rånad av småkillarna i Folkets park. Man känner sig extra utsatt med barnvagn, då kan man inte bara springa därifrån.
De två småbarnsmammorna vandrar längs hela Rasmusgatan, förbi Zinyad Livs. Här säljs frukt, konserver, te, godis, och ovanför kassan hänger en banderoll där det står ”I love Palestine”. Maria, som är undersköterska och har bott på Rasmusgatan i 15 år, säger:
– Gå in på ”I love Seved” på Facebook får du se hur mycket vi gillar den här platsen. Det är klart att knarkförsäljning drar till sig en del löst folk från andra ställen. Man måste vara streetsmart för att bo här.
När Zinyad Falih kommer in i butiken får han en kram av Maria. Han har ont i ryggen, det kan vara diskbråck, och han grimaserar med hela ansiktet. Det är hans butik, och hans kommentar till kriminaliteten på Rasmusgatan är:
– Du jobbar. Jag jobbar. Problemet är att de inte jobbar. Då har de tid med annat.

FOTO: Sara Strandlund

[Publicerad i Expressen lördag den 11 februari 2012]