Lars Lindström

För Kiruna är gropen ett löfte

KIRUNA. När vi blickar ut genom de smutsiga fönsterrutorna på sjunde våningen i LKAB:s bolagskontor i Kiruna ter sig den enorma, växande sprickan där nere i marken mycket hotfull.
Men bland människorna i staden på andra sidan är den ett löfte.
Kirunas hopp är gropen som tvingar dem att riva halva sin stad och flytta centrum till ett nedlagt gruvindustriområde.
I Kiruna centrum är markdeformationerna från gruvbrytningen inget man märker. Inte än. Här och där ser vi mätplintar i form av betongrör i marken, sammanlagt mer än 300. Med GPS mäter gruvbolaget markrörelserna. För att vara på den säkra sidan.
Vi ser gruvberget mellan husen, det har man alltid gjort. Men alla vet. Kyrkan måste flyttas, stadshuset ska förmodligen rivas. Halva stan ska bort inom 20-25 år.
Ylva Sarri, 46, är en trebarnsmamma som precis har slutat ett vikariat på Sameskolan. Hon stannar upp på Lars Jansonsgatan och förklarar varför hon tycker att flytten av Kiruna inte är ett nödvändigt ont, utan något som kan bli positivt.
– Nej, jag tycker det är spännande och intressant. Gör vi det rätt kan det bli en nytändning. Vi bygger en ny stad åt våra barn och ungdomar. Jag tycker att det är jätteviktigt att få med det perspektivet, barnens och ungdomarnas.
Dessutom: Ylva Sarri sveper med handen, säger att det inte är särskilt vackert just här och mumlar något om Ryssland.
Vi möter ingen oro. Så här enkelt är det: utan gruvbrytning, inget Kiruna. Det som får marken att rämna är också det som ger staden liv.
Redan i slutet av 2003 stod det klart att gropen växte snabbare än vad gruvbolaget LKAB tidigare trott, och att Kiruna måste börja planera för att maka på sig. Malmkroppen ligger snett under stan med ungefär 60 graders lutning, och då malmen bryts underifrån rasar gråberg in och fyller ut hålen.
Den gigantiska sprickan i marken mellan gruvan och samhället har växt kraftigt sedan LKAB på 1960-talet började med den så kallade skivrasbrytningen. Sättningarna i marken har tvingat bolaget att lägga om vägen till bolagskontorets glasrika betongbyggnad i 13 våningar, och staketet som omgärdar det farliga området flyttas successivt närmare centrum.
Harald Eriksson, 64, har trappat ned, men han har varit lärare, rektor och kommunalråd för Socialdemokraterna, och nu är han ordförande i föreningen Kirunas rötter. Han bor på Bryggargatan i Kiruna och berättar att LKAB provborrar under hans hus.
Han tillhör de många Kirunabor som värnar om den atmosfär som finns i den här märkliga, unga staden. Kiruna grundades år 1900 av den dynamiske LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm och innehåller många kulturskyddade byggnader. Harald Eriksson står på det italienska kakalet mitt i den fantastiska öppna hall som är stadshusets mittpunkt. Han säger:
– Det handlar inte om att flytta hus, utan om att slå vakt om en kulturmiljö.
Stadshuset blev 1964 utsedd till Sveriges vackraste byggnad och fick Kasper Salin-priset av Sveriges Arkitekter. Både LKAB och kommunen menar att det är för dyrt och krångligt att flytta byggnaden, men flera experter är av en annan åsikt. För rivning krävs att länsstyrelsen häver byggnadsminnesskyddet.
Kristina Zakrisson (S) är nytt kommunalråd sedan årsskiftet och hon säger att folk vill ha kvar känslan av Kiruna, med många träbyggnader, men att man måste väga och balansera, bevara en del och bygga nytt och miljösmart. Hon säger:
– Jo, det är ett hemtrevligt stadshus, men det kommer att falla i gropen om vi inte river det.
Bostadsområdet som ligger närmast den stora sprickan heter Ullspiran och består av trevåningshus i rött tegel, byggda på 1960-talet. Här bor den unga familjen Esberg: Anders, 25, Johanna, 24, och deras två små döttrar. I köket hänger en väggalmanacka med dottern Selma som illustration för oktober. På spisen står en ugnsfast form med kyckling och på matbordet en sallad.
Inte många barnfamiljer bor kvar här på Bromsgatan. Nu är det mest entreprenörer och studenter med korttidskontrakt, eftersom husen ska rivas.
Anders Esberg, som är elektriker, säger att det är bedrövligt att det inte finns några bostäder.

– Det vore intressant att få veta något. Om vi ska ut härifrån senast 2013 borde de snart börja ge oss några alternativ. Stadshuset får de riva för min del. Det är ändå så fult. Och dåligt ur energisynpunkt.
Harald Eriksson i Kirunas rötter är upprörd över att kommunen bara vill bevara fem byggnader. ”Kulturmord av sällan skådat slag” skrev han i en debattartikel. De k-märkta så kallade bläckhornen, karaktäristiska arbetarbostäder från sekelskiftet, ligger i farozonen. Enligt en utredning från LKAB skulle det kosta 12 miljoner kronor för varje Bläckhorn som flyttas. En siffra som starkt har ifrågasatts av både arkitekter och Boverkets experter.
Mackorna med renkött som serveras i Hjalmar Lundbohmsgården smakar salt och gott. Här bodde mannen som byggde Kiruna med hjälp av den tidens främsta arkitekter. Det bruna trähuset är ett av dem som ska räddas och flyttas. Här blir i stället en park, Gruvstadsparken, vars första del invigdes i regn och rusk för en månad sedan.
Harald Eriksson visar oss det stora betongkonstverket gjort efter ett foto som föreställer Kiruna Söderberg, stadens förstföda, och hennes familj.
Parken blir en buffert mellan Kiruna och gropen. Ingen ska behöva bo vid staketet. När marken spricker får parkens yta minskas, och utökas åt andra hållet.
Dan Lundström är ordförande i Hyresgästföreningen i Kiruna. Han slår sig ned vid vårt bord i Hjalmar Lundbohmsgården och säger:
– De gör min hemmiljö till ett industriområde utan att berätta för mig vart jag ska ta vägen. Det finns människor som inte har råd att bo i nybyggda lägenheter. Vart ska de ta vägen? Ska de flytta från Kiruna?
Debatterna och de politiska bråken har varit många de senaste åren. Eftersom centrum rämnar måste det flyttas. Men vart? Kommunen  pekade först åt nordväst. 2007 togs beslut. Men så insåg man att det låg en gammal gruva där under. Och LKAB hittade mer malm i området.
I september i år pekade kommunen åt öst. Nu ska nya centrum ligga öster om begravningsplatsen, vid Tuolluvaaras gamla industriområde, nära golfbanan. Hit ska den enastående, faluröda träkyrkan från 1912 flyttas. Ett nytt centrum ska etableras med sjukhus, stadshus, butiker och restauranger.  Nya bostadsråden ska byggas.
Christer Vinsa är kommunens projektchef för stadsomvandlingen. Han är full av entusiasm när vi går längs Malmvägen och viker in på den höga banvallen som skär genom det i dag rätt dystra, träskområdet. Geotekniska och miljögeologiska undersökningar genomförs för att slå fast att det går att bygga här. Christer Vinsa:
– Det som är svårast att förklara är hela den enorma komplexitet som det innebör att flytta en stad. Vi ska inte bara flytta människor och miljöer, vi ska också bygga framtidens kulturmiljöer.
Kommunen har letat internationella referenser, men de finns inte. Många faktorer bidrar till att göra Kirunas flytt till ett oerhört svårt och unikt projekt.
Kommunen äger ingen egen mark, utan ansöker om att få köpa den av staten. En helt ny infrastruktur måste byggas upp, E10:ans sträckning förändras, järnvägen dras om. Många olika intressen måste tas hänsyn till: rennäringen, malmförekomsterna och inte minst människorna som bor här och ska bo här i framtiden.
– Lagstiftningen är inte på länga vägar anpassad till att en gruva ska kunna ta över en stad, säger Christer Vinsa.
Kanske kan den gamla banvallen bli ett grönt promenadstråk genom nya Kiruna? Ska det bli linbana för persontrafik mellan flygplatsen och nya centrum? Får kyrkan en konstgjord kulle att stå på, precis som i dag? Kan de två gamla gruvlavarna bli ett attraktivt hotell i ett nytt centrum? Och vem ska betala vad?
Frågorna är fortfarande många fler än svaren. Och nere i Kiruna underjordsgruva fortsätter oförtrutet arbetet som tvingar staden att flytta. Ann-Sofie Stenberg, 43, kör lastmaskin på 964 meters nivå. Hon kör in i orten och hämtar ut malmen, tippar den i schakt som leder ned till nivå 1045. Där tappas malmen i vagnar och körs ut i kross.
– Det är en stor maskin. Man kör lätt över en vanlig personbil utan att ens märka det, säger hon och ställer sig vid ett hjul som är mycket större än hon.
Priserna på järnmalm har ökat ansenligt, LKAB gör miljardvinster varje år och har investerat 22 miljarder de senaste fem åren i bland annat nya förädlingsverk och logistikförbättringar. Framtiden ser ljus ut för bolaget. Därmed även för Kiruna. Därför är gropen ett löfte om ljusa tider och garanterade jobb.
Ann-Sofie Stenberg bor med sina barn i Luossavaara, ett område som inte berörs av de mest akuta åtgärderna. Hennes inställning är glasklar:
– Ska vi leva så måste vi flytta på oss. Vi hade inte varit här om inte LKAB hade funnits.
I oktober nästa år ska kommunen ha bestämt var det nya stadshuset ska ligga. Eller om det gamla ändå flyttas. Sedan blir det en arkitekttävling om hur första etappen av Kiruna nya centrum ska utformas.
Projektchefen Christer Vinsa menar att det ett privilegium att få vara med om detta unika: att flytta en stad. Han säger sedan en annan sak, som kanske också har en viss betydelse:
– Vi är lite eljest i Kiruna.

Christer Vinsa, projektchef för Kirunas flytt, visar det gamla industriområdet där nya centrum ska byggas. [FOTO: Robban Andersson]