Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hårdrock är inte farligt för hälsan

De flesta som läser det här är vuxna människor med många olika erfarenheter. En sak har vi dock gemensam. Alla har vi varit hårdrockare. I en viss fas av livet, ofta ganska tidigt, har hårdrocken en oemotståndlig dragningskraft på människan. En del upphör aldrig att vara hårdrockare, och det är något vi måste respektera, även om risigt axellångt hår och svart skinnväst och tatuerade armar är ett estetiskt vågspel för en åldrande manskropp.
I december 1998, inför comebackturnén med Kiss, intervjuade jag Gene Simmons i en exklusiv hotellmiljö vid Central Park i New York. Sviten hade tunga kristallkronor, stuckatur i guld och vackert azurblå soffor med gyllene ben. Jag frågade den vid tillfället 49-årige sångaren och basisten om hans tankar om att bli äldre som hårdrockare.
Gene Simmons svarade att åldrandet aldrig hade bekymrat honom, han hade inte ägnat en tanke åt saker som tandlossning och håravfall – och i samma veva lyfte han på en kolsvart tupé som satt uppe på skallen och dolde en flint. Ett mer avväpnade sätt att besvara frågan – eller ska vi säga att INTE besvara frågan – är svårt att finna.

I begynnelsen var hårdrocken. Sedan kom heavy metal, punk, hardcore, goth, grunge, emo, death metal och en rad andra hårda rockstilar. Samtliga som gjorda för att älska passionerat under en tid av sitt liv och sedan med hjälp av en sorts finkulturell Clearasil försöka klämma ut och tvätta bort.
Jag var tretton år och gick i sjuan på Norrhammarskolan i Skellefteå, mina föräldrar skulle skiljas och jag skulle flytta med min mamma till Skåne och överleva där under ett katastrofalt år. Men nu var jag kvar i hyrestvåan på Hyttlidgatan och försökte begripa vad som höll på att hända. Min äldre bror hade några av Black Sabbaths tidiga album – och i vintermörkret, i ett nedsläckt vardagsrum hackade Tony Iommis gitarr fram ett grundläggande riff och Ozzy Osbournes röst mässade entonigt om behovet av någon som kan visa en de saker i livet man själv inte kan hitta.

Black Sabbath-låten ”Paranoid” är så simpel att till och med en trettonåring kan fatta den. Enligt legenden är den skriven på tjugo minuter i studion för att bandet behövde en treminuterslåt att fylla ut ett album med.
Ofta är det så stor rockmusik kommer till: i all hast, med vänster hand, utan eftertanke, utan krångel. Jag visste förstås inte att det var en blivande klassiker, eller att bandet och sångaren skulle bli legender. Jag visste bara att det var hårt, svart och en smula obegripligt – och därför helt omöjligt att motstå för en pubertal parvel med halva Beatles vita dubbelalbum som främsta rockreferens.
Ozzy Osbourne kommer till Sweden Rock, liksom flera andra av rockens hårda gamlingar. Att känna en viss lockelse till detta är inte farligt. En Iron Maiden-tröja, jeansväst och smala svarta jeans kan vilken börs-vd som helst ha numera. Att minnas en fylla i en gammal Simca när man hör en låt med Cult är normalt beteende. Vi skrattar alla åt tv-inslaget på Youtube när Siewert Öholm i tv 1984 försöker få hårdrocken att verka hälsovådlig.

Men det finns varningstecken. Som att lägga ned en förmögenhet på att se sitt favoritband hundra gånger. Eller att sitta hemma i soffan och headbanga i timmar. Som Bröderna Hårdrock, ett par unga män vars smittande entusiasm för sin musik skildrades i en tv-dokumentär för några år sedan och som nu inspirerat Ulf Malmros att göra en långfilm om några hårdrockande värmlänningar.
Kanske är jag bara avundsjuk. Kanske undrar jag bara var den där lidelsen tog vägen. Själv renoverar jag kök och jagar maskrosor.

[Publicerad i Expressen Söndag 5 juni 2011]