Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Tv-kontrakt till faster Emilia

En dag kom ett resande teatersällskap hem till den fattige änkemannen Karl Fredrik Lindström i Gummark och ville köpa hans dotter Emilia och visa upp henne som ”Flickan utan underkropp”.
Karl Fredrik, som var min farfar, nobbade det ekonomiskt mycket lockande erbjudandet – särskilt för en ensamstående fembarnspappa i början av 1900-talet med en dotter inte såg ut som andra.
I dag hade det i stället varit en tv-producent som hälsat på. I dag kanske Karl Fredrik hade sagt ja. Inte till en försäljning, men till ett kontrakt på tv-serie eller en omgång reklamfilmer.
Jag tycker att den nya synligheten för personer med funktionshinder av olika slag är en mycket positiv rörelse.
Vilket jobb skådespelarna och artisterna i Glada Hudik-teatern lägger ned, vilka känslor som visas, vilken glädje det är att se deras framgångar som tar dem ända till New York.

Och titta på 15-årige Keenan Cahill, vars uttrycksfulla mimande till kända poplåtar gett honom en miljonpublik på You Tube och till sist ett besök av hiphopstjärnan 50 cent, som gav både sig själv och Keenan Cahill en PR-knuff. Jag hoppas att 15-åringen, som har den ovanliga maroteaux-lamys sjukdom, får ut nåt mer av det hela än äran.
Tv-serien ”I en annan del av Köping” har gett både mig och många andra en mer avslappnad syn på människor med utvecklingsstörningar – och frustande skratt ihop med Linda Hammar och de andra på gruppboendet.
Ica-Jerry, eller Mats Melin som han egentligen heter, har gjort prisade reklamfilmer för Ica. En som kom i höst är den roligaste hittills: Jerry ska berätta vad Stig sagt om kampanjen ”Billiga veckan” men det är obegripligt att förstå vad han säger. Upplösningen är en rå drift med vår syn på utvecklingsstörda.

Självklart är det bra att vi får en spegling av HELA samhället med alla typer av människor med mindre eller större skavanker. Det är så vi ser ut. Det är så samhället ser ut.
Det finns dock en fara i att göra kommersiell underhållning av olika typer av handikapp, speciellt då den fysiska, psykiska eller intellektuella funktionsförmågan blir huvudsak.
Vi vill inte ha tillbaka den tiden när lytta och invalidiserade och missbildade visades upp som monster i burar. Tiden när vi låste in människor på institutioner eller gömde dem på vinden är inget vi heller ska önska oss åter.
När man läser hånfulla kommentarer på nätet och upptäcker hur många som måste raderas inser man hur många som ändå ser på Keenan Cahill och Linda Hammar som lyteskomik. Det går knappast göra något åt. Mer än att radera de värsta. Sprida kunskap.
När jag pratar med Ingrid Burman, ordförande i Handikappförbunden, säger hon att utvecklingen går åt rätt håll, men att det bara är steg ett. Det får inte stanna vid att människor med funktionsnedsättning blir en underhållningsdetalj. Steg två är när vi får se funktionsnedsatta som väderrapportörer, nyhetsuppläsare, debattledare – och som deltagare i debatter som inte bara handlar om handikappfrågor, utan om vad som helst.

Tiderna förändras och vi med dem. Min pappa var stolt när han berättade att farfar slängde ut köparna. I dag hade Emilia haft en egen blogg, twittrat om sin funktionsnedsättning och kanske till och med hamnat i tv framför en karta och där berättat att det ska snöa under morgondagen.

[Publicerad i Expressen Söndag 28 november 2010]