Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Missbrukarens ansvar

  • På Norrmalmstorg i Stockholm möts jag av glada människor som delar ut papperskassar med presenter: en penna, några chokladkex, en chokladbit, lite pulverkaffe och en broschyr om hur billigt det är att åka med SAS numera. Funderar på att sälja godiset på plattan och köpa en resa med Ryanair för pengarna.

Peråke Berglund skriver mejl om det egna ansvaret hos en missbrukare, med anledning av min krönika i dag om Timo som älskar att köra bil under påverkan.
”Jag är själv nykter alkoholist och jag arbetar dagligen med att motivera missbrukare till att förändra sitt liv. Tro mig, vi kan jobba häcken av oss, lägga ner hur mycket pengar som helst på motiveringsarbete, men vi kan aldrig motivera en människa till att förändra sitt liv om han/hon inte själv vill!”
Svar: Jag tror dig. En av mina bästa vänner är nykter alkoholist. Men grejen med Timo är att han vill, men får ingen hjälp. Han känner sig motiverad. För vår skull borde han få en till chans.

  • Nu blåser en brandbil förbi med sirenerna tjutande på väg upp mot Odenplan. Stadsliv.

Hemma letar jag efter en vinylskiva med musik av Richard Strauss som jag inte hittar. I stället ser jag Suicides första LP (det var länge sedan jag skrev den förkortningen, jag gör det igen: LP) från 1977. Att höra Alan Vega och Martin Rev gå loss i ”Ghost rider” och ”Rocket USA” är grymt. Det går aldrig att säga vilken musik som ska bli tidlös. Suicide låter fortfarande som framtiden.