Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Don Giovanni så det känns

FullSizeRender

Den ”Don Giovanni” av Mozart som just spelades för enda gången i Rikssalen på Slottet gav mig tillbaka den lust för operakonsten som jag då och då blir bestulen av. Tjuvarna är regissörer som har ägnat timmar vid skrivbord för att komma fram till en idé, en skruvad uppdatering, eller bara vill måtta en rövspark mot den förment borgerliga operapubliken, men som inte har de mest elementära kunskaperna i musikdramatisk gestaltning. Det vill säga hur man får det att hända, tillsammans med ensemblen.

”Don Giovanni” i Rikssalen på slottet har varken dirigent eller regissör.

Hur kan det då bli bra? Ja, genom att man har en orkester som Rebaroque med violinisten Maria Lindal i spetsen. Och genom att man har en ensemble som sjunger så att orden behåller sin mening, istället för att drunkna i sitt eget välljud. Sång blir intressant och gripande först när sångaren förstår vad han och hon sjunger om. Det låter elementärt, men om man har en regissör med dålig koll på vad ariorna uttrycker, eller vad hen håller på med, så smittar det av sig på det som kommer ut ur struparna. Även om de, som i detta fall, är gjorda av guld.

Peter Mattei tar täten, han har den här rollen i sitt blodomlopp, är stjärnan i gänget, men det är inte bara hans skamlöse Don Giovanni som elektrifierar föreställningen utan också Ingela Brimbergs komplexa porträtt av Donna Elvira, Anna Eklund-Tarantinos tragiska Donna Anna, Nils Gusténs lojala Leoporello, Linus Börjessons temperamentsfulle Masetto, Hanna Husáhrs rörande Zerlina, Mathias Zachariassens förälskade Don Ottavio och Anders Lorentzsons respektingivande kommendant. Jag har sällan blivit så skrämd på riktigt när han spökar på slutet. Utan trolleri. Bara rakt upp och ner genom sin röst och minimalistiska minspel.

Några speciella förutsättningar gäller dock för den här upplevelsen.

1. Du ska helst kunna storyn. Då spelar det ingen roll att de sjunger på italienska och det inte finns någon översättning eller resumé av handlingen i programlappen.

2: Du ska helst ha sett operan ett antal gånger, gärna i överlastade scenografier och krystade koncept. Då kommer du att njuta desto mer av allt du slipper.

3. Du måste ha köpt en biljett i god tid och helst betalat 850 kr. Då kommer du att få en av de åtråvärda platserna på de främre bänkraderna.

Operor på stora scener har gigantiska anspråk. När ridån går upp väntar man sig inget mindre än mirakel. Det är sällan som institutionerna kan leva upp till det. I Rikssalen förhåller det sig tvärtom. Visst är rummet exklusivt, och kungen och drottningen är bänkade längst fram, men anslaget är enkelt. Ingen är ”utklädd”. Ingela Brimbergs Donna Elvira ser ut som Claire i ”House of cards”. Don Giovanni kunde vara Frank. Katalogen där Leporello läser upp hur många kvinnor Don Giovanni har förfört är en rad bilder på hans smartphone. Men det är inte därför som känslorna verkar moderna. Det är för att de får mig att känna mig levande. Ingenting står i vägen för upplevelsen. Det är ingenting mindre än unikt. Så fortsätt göra opera så här. Jag tror att de repeterade ihop det här på några dagar. Så kan man inte alltid göra, men det fina är att det går. Utmana operahusen och använd bristen på resurser till operakonstens fördel. Bara lira!