Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Carmen med skymd sikt

CARMEN_20150611_AK-4047_650

När ridån går upp och ”Carmen” börjar tar väninnan min hand. Vi har inte setts på hela sommaren. För en stund är allt perfekt. Att sitta mitt i den levande opluggade musiken med en bästis kan liknas vid att stå vid en vacker solnedgång. Eller se ut över en milsvid fjällvärld. Carmen är en opera som är lätt att älska. Full av medryckande körer och slagdängor som Habaneran, Toreadorvisan och Seguidillan. Det är underhållning. Visst. Det är bara en sak som är kruxet. Carmen ska dö och vi ska rimligen förstå varför och känna någonting när Don José sticker kniven i henne.

Kungliga operans ”Carmen” i regi av Vincent Boussard hade premiär för fyra år sedan med Katarina Dalayman och Michael Weinius i huvudrollerna som Carmen och Don José. Nu är de ersatta av mezzosopranen Katija Dragojevic och tenoren Andrea Caré. Carmen är läcker. Don José svårmodig. Och Yana Kleyns Micaëla är bedjande. De sjunger fantastiskt, men mer känsla och undertext kommer inte fram ur Boussards regi. (Det vill säga biträdande regissör Peter Engelfeldt, för så funkar i allmänhet opera. När en gammal uppsättning dammas av tillkallas sällan den ursprunglige regissören. Då är det upp till regiassistenten att förverkliga intentionerna. Låt oss hoppas att sångarna får fler uppslag än: ”gå dit”, ”stå där”, men Boussards ursprungliga idéer verkade faktiskt inte mycket mer spännande än så.)

Med detta sagt. Dragojevic och Caré är musikaliskt en match made in heaven. Toreadoren Jeremy Carpenter (som hoppat in för Johan Edholm)  i sista stund slänger lite vilset omkring sig med sin skinnjacka, men vokalt är han en perfekt Escamillo. Den unga amerikanske dirigenten Eugene Tzigane leder hovkapellet elegant och precist, även de antagligen kan spela verket i sömnen. Violinisten Semmy Stalhammer sprider sitt guld i spetsen av stråkarna och flöjtisten Susanne Hörberg strör silverkonfetti över träblåset. Gud så bra hon är! Operakören är som vanligt ren lycka att se och höra.

Dessutom är det så skönt att man har tagit bort den talade franska dialogen, men att lösa de klippen med att skicka ner en svart ridå, som klipp i en film, hackar sönder dramat som redan lider av spänningslös regi.

Sångarna sjunger hellre ut mot publiken än mot varandra. Så måste inte opera vara och är rent förödande för en opera som handlar om hur en kärleksrelation är så laddad och destruktiv att mannen dödar. När hände det, och varför? Ska vi blunda och gissa bara? Det kan rimligen inte räcka med att Carmen rör sig snyggt, är snygg och sjunger snyggt. Föreställningen rinner av oss så fort vi kliver ut på Gustav Adolfs torg. Vi satt i hovlogen med ”skymd sikt” som det står på biljetten. Därför såg vi inte scenen där Carmen och Don José faktiskt borde ha hånglat. Men frågan är om det hade hjälpt. Berättelsen om varför Carmen mördades av Don José är skymd hela kvällen. Trots att regissören själv säger i programboken att Carmen är ”en opera om hur det är att vara människa – på riktigt”. Detta är precis vad publiken borde förvänta sig. För den kommer att fylla operahuset oavsett vad jag skriver.

Fot(o)not. På bilden: Katja Dragojevic (Carmen) och Johan Edholm (Escamillo).