Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Intermezzot i Göteborg

Unknown-2

I fredags kväll (Expressen 11/4) hände någonting på Göteborgs konserthus som blixtbelyser behovet av nya konsertformer för den klassiska musiken. Det vill säga om alla ska med. En ung funktionsnedsatt kvinna rycktes högljutt med av musiken varpå en man tog till orda i pausen mellan styckena och sa att han var störd i sin upplevelse. Det blev så dålig stämning att vd:n för Göteborgs konserthus, Sten Cranner, gick upp på podiet och deklarerade att alla faktiskt är välkomna i Konserthuset.

Han fick stående ovationer. Dagen därpå sa han till P4 Extra att konserthuset är öppet för alla som önskar en konstnärlig klassisk musikupplevelse.

Det låter bra, men stämmer det? Är alla verkligen välkomna? Hur mycket får man, med eller utan funktionshinder, själv föra väsen i en konsertsal? Högljudda snarkningar och slemmiga hostningar kan också vara störande. Kungliga filharmonikerna framförde bland annat ett verk från 2011 av Paula af Malmborg Ward, ”Threads”, som bland annat är en hyllning till Alice Tegnér. Lyssnade man noga skulle man kunna uppfatta musikaliska citat från Tegnér. Så stod det i programmet. Det var säkert många som spetsade öronen lite extra.

Själva upplägget är onekligen att man ska vara tyst och lyssna. Många väljer bort den klassiska musiken på grund av den strikta formen. Andra väljer den av exakt samma skäl. En stor del av repertoaren bygger på kontraster och dynamik. Orkestrar och körer excellerar i finstämda pianissimon. Dirigenter håller armarna lyftade och väntar därigenom med att slå av tills de tycker att efterklangen har gjort sitt med salongen. Positiva recensioner innehåller inte sällan uttryck som ”man kunde höra en knappnål falla” som det yttersta tecknet på förtätad stämning.

Själv retar jag mig på publik som skriker ”Bravo!” mitt i ett känsligt händelseförlopp på operan när någon sångare uppfyller deras krav på just den arian. Beskäftiga applådörer kan störa vilket subtilt ögonblick som helst med sina högljudda bifall. Men ibland går känsligheten till överdrift, i Bayreuth blev jag en gång fysiskt tillrättavisad när jag försökte fiska upp en näsduk ur min handväska. Mannen i bänkraden bredvid tyckte att jag störde. Han satt själv stilla som en staty. När operan var slut buade han däremot ut regissören. Det gäller att kunna koderna.

Det finns en stor publik som inte har tillgång till den levande konstmusiken. Vad konserthusen behöver utveckla är spelplatser och omständigheter där fler kan få möta musiken utan att känna att de stör. Till dess får den ljudallergiska delen av publiken ta risken att konsertupplevelserna kan innehålla spår av mänskligt liv.