Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kultur

Sven-Bertil Taube på Dramaten

sbt2_1920x0

Min syster och jag sitter på nionde bänk på Dramaten. Hon är fem år äldre än jag och har aldrig sett Sven-Bertil Taube live. Det hade inte jag heller innan jag var på Gröna Lund-konserten i somras. En bekant på bänkraden framför slutar för en stund att läsa i en bok om gikt och viskar till mig att jag förmodligen är yngst här. Taube debuterade på Dramaten 1960, det vill säga två år innan jag föddes. Mamma och pappa hade skivorna. Nu är han fyllt 80 år.

Peter Nordahls orkester spelar en sökande ouvertyr. Sedan kommer Taube in, stilig i svarta chinos och grå skjorta, med ärmarna uppkavlade. Är det han som bestämt det där med att kavla upp? Är det han som har gjort viken? Är det kanske en markering att det inte ska vara så förbannat högtidligt. Ledigt, som min pappa skulle ha sagt. Eller för att det ska se bättre och mjukare ut när han förstärker sin känsla med den lätt kupade uppåtvända handflatan. Det är verkligen på många sätt en rörande konsert. Opretentiös, vänlig, rolig, lätt och nostalgisk. Omärkvärdig och märkvärdig på samma gång.

I vindlande anekdotiska prat mellan låtarna ger Taube bilder av sig själv som barn: När han lekte krig med Ulf Björlin och råkade skicka ner ett pappersflygplan med en smällare rakt in hos Björlins där köket brann upp. Hur brorsan Per-Evert hånade hans vita dansmöss, men att kamraten Lars Forssell förstod: ”Jag vet att även möss är människor”. Hur Olle Adolphson gick som barn i huset hos Astri och Evert på Sjösala. Sven-Bertil pratar så mycket att han domnar i fötterna, säger han. Om allt från gamla Dramatenchefer till den ensamma spanska hunden som flyttade in. Publiken domnar inte bort. Många är på helspänn. Jag är rädd att han ska ramla, men det gör han naturligtvis inte. Han tappar inte texten heller trots att det är både uppläsningar och sånger. Allting utantill och med en magnetisk och varm kontakt med publiken.

Med den här konserten och skivan ”Hommage” bygger Sven-Bertil en musikalisk minneslund över sina hädangångna vänner. Peter Nordahl har gjort fantastiskt fina arrangemang, luftiga och fräna, jazziga och drömska. Vännerna är borta nu. Pojkarna Olle, Ulf, Lasse, Gunnar, Carl Fredrik.

Varje sång blir en scen. Det finaste ögonblicket är när Sven-Bertil står vid Olle Adolphsons gravsten i Ravlunda på Österlen och förstår att han bara kände honom lite grand. I visorna mötte han den Olle som aldrig riktigt gav sig tillkänna. Då är det någon som snyftar till.

När två timmar är över känns det som att även samtiden så som Sven-Bertil Taube kände den är borta. De enda kvinnor som nämns är mamma och en kabaretsångerska som hette Lulu Ziegler och ”såg ut som en fyrkant”. Ingen skulle väl komma på tanken att klandra Taube för det. ”Hommage” är en personlig historia. Sven-Bertil en unik estradör. En charmör. Kanske den sista.