Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kultur

Sara Widén

sara

Sist jag såg sopranen Sara Widén var som Zerlina, i skyhöga klackar, med brudslöjan på svaj, grensle över Don Giovanni, i Kungliga Operans uppsättning av Mozarts ”Don Giovanni”. Den här säsongen. Det var ju helt nyligen. Hon sjöng bland annat den berömda erotiska arian, ”Känn hur det bultar här, känn hur det bultar här”. Nu har hon avlidit. Bara 33 år gammal, efter en tids sjukdom.

Med bultande hjärta tar jag fram recensionen, min minnesbild är att jag inte kunde slita ögonen från henne, men att något ändå hade stått i vägen. Nu ser jag. Det var dirigenten som stod i vägen. Så här skrev jag: ”Sara Widéns Zerlina skulle beröra sin Masetto (Linus Börjesson) och publiken på riktigt om hon inte tvingades följa dirigenten Lawrence Renes metronomdirigering”.

Det hon behövde då var musikalisk följsamhet som ger friheten för sångarens gestaltning, i det här fallet att försöka få Masettos uppmärksamhet, väcka hans lust och därmed tända publiken. Blir det ett riktigt möte lämnas ingen oberörd. Jag älskar detta Mozarts meddelande till alla kvinnor att ta det de vill ha och jag ville ha mer av Sara.

Att nu skriva om Sara Widén i imperfekt form är hemskt, men nu är det så. Hon var så ung och så full av det presens och den närvaro som bygger en operasångare. Hon stod på tröskeln till en stor karriär och vi hade bara helt nyss upptäckt henne där. En dirigent stod lite grand i vägen för den stora upplevelsen då. Men det spelar ingen roll nu. Det är sånt som händer. Ingenting spelar längre någon roll när det gäller den där uppsättningen av ”Don Giovanni”. Allt jag kan tänka på är Sara och att själva döden står i vägen.